Piece of cake

Nu är vi framme! I mål! Nu har vi kommit fram till den förlovade staden! San Francisco!!
Vi har cyklat i den brantaste backen på hela resan. Här i stan. När det är trappor på trottoaren bredvid, och man inte kan stå för man riskerar att ramla bakåt, då vet man att det är brant. Johan tog i så mycket att han fick ont i käken. -Så brant alltså!
Vi kom alltså fram igår. På min födelsedag. Jippijajijajii! Men trots ännu ett år till på den tideräkning som är min ålder, känner vi oss nu unga igen. Vi bor på ett sunkigt ungdomshostel där toaletten inte fungerar i det ena badrummet och duschen är trasig i det andra. Där städningen sköts av någon trött 20åring som i utbyte får rabatt på boendet, dvs det är inte städat. Det är så man blir lite nostalgisk..

Nåväl. Än är inte äventyret slut, även om det känns lite tomt nu när man inte längre har ett stort mål för ögonen. Idag ska vi strosa på stan och leta upp sf's koolaste cykelaffärer, imorgon ska vi på konsert med lightning dust och på onsdag står baseball på dagordningen! -Gooo Giants!!Cyklarna ska inte heller få stå oanvända, för vi ska cykla till Muir woods och titta på redwoodträd inom kort. Det längtar jag till.
Hade hoppats på att få tillbringa en dag på stranden, men det är kallt här, gott folk, KALLT! Jag i min naivitet hade drömt om ett hett sf där man kan picknicka på stranden, att jag skulle få slappa i solen och tillslut skulle kunna börja läsa i min bok. Boken jag cyklat med upp och ner för berg i 2282 km. Men antagligen tar jag hem den oläst.

Det var nog allt för nu, inga världsomvälvande nyheter. Men så småningom kommer ett inlägg med lite statistik läggas upp för den som, liksom herrarna i detta sällskap, har en förkärlek för siffror och hårda fakta.

Fred, kärlek och förståelse! <3 br="">/ Marina

Beginning of the beginning of the end

Examensprovet a.k.a Carson Pass genomfördes med råg i rygg och kustvindar kastandes mot torso. Högsta passet på resan bjöd på en charmant nerförsbacke (nästan) hela vägen ner till San Francisco Bay och Vallejo där vi slog upp läger i vad vi tror är en förort till Mexico City. Cederträden har bytts ut mot palmer och gräset är krispigare än kex. På väg ner från passet hann vi bevittna en saftig bilolycka (obs. inte inblandade), men vi hjälpte till att plocka bort lite delar från vägen. Sen tog vi in på American River Bike trail, en fyra mil lång cykelbana svepandes genom böljande landskap. Lycksinnade tog vi in på ett motel i West Sacramento där 20% av invånarna lever under fattigdomsgränsen. Dagen bjöd på stadsvandring ,skottlossning och en jättestor kvinna som använde en uteliggare som sittdyna på hennes permobil. Cykeltotaltrippen står på 220 mil. Imorgon tänkte vi dra oss norröver igen till Napa Valley och kolla läget där sen rider vi in som tre nobla riddare in i staden höljd i dimma. Muir Woods, baseball, födelsedagsfirande, konserter och badande står listan.

Vi har även varit i Nevada.

En dag besökte vi Nevada.

Där var vi såklart på casino.

Till exempel Harveys.

Jonatan vann fem cent.

Och cyklade på en stor cykel.

...och veckans bilder.

Marina utanför en löparbutik i favvostaden Ashland.

Goooooo SUPER TEAM!!

 Burney falls.

I Lassen national park.

Typiskt Amerika.

Tänk att i en liten ölbutik i Truckee kan man hitta oppigårds från lilla Hedemora!

oss

Allting är större i Amerika.

Timmerpelargon.

En vecka i samma cykelbralla och en massa sol och härliga människor senare har vi nu slagit läger i ett litet mysigt hotell i Truckee California en energikaka bort från Lake Tahoe. Fullkomligt sprängt upp alla kläder och tält på tork över rummet med cyklarna i en inkonsekvent hög i mitten. Gatufest även i denna stad (till vår ära!?). Trevligt tycker vi, trevligt är också att vi har haft sällskap med en tysk cyklist den senaste veckan som förnöjer tillvaron ytterligare ett snäpp. Vi har tillsammans krigat oss fram längs den fruktansvärda väg 89, som (föräldrar hoppa över detta stycke;)) har skördat ett par cyklisters liv de senaste veckorna. Inga väggrenar på många ställen, skymd sikt och ett konstant flöde av monstruös timmerbilstrafik.
Men vi gottar oss i våra inköpta backspeglar och hoppar åt sidan när de kör för nära. Mitt i allt så har vi hängt med vandrare, badat i bergssjöar, ätit pizzadeg, svultit, matat hundar med chips från balkong, ramlat, svurit åt värmen, frusit ihjäl, skrattat ihjäl, haft gratis helpension med ett cykelgäng på 50 tanter och gubbar, strypt en hund, samlat på klistermärken, gjort snöänglar, cyklat i en säng, skällt ut ett tåg, stigit upp i svinottan och cyklat över ett bergspass med oändlig utsikt i total harmoni, inte kommit till Reno, blivt godisberoende och allmänt härjat. /Apan


Hej!
Här kommer en liten lista över saker som jag lärt mig under tiden här i Amerika:
Ingen har en aning om vad man menar om man inte uttalar Seattle "siädl".
Det finns gräshoppor som låter exakt som fallande stenar, som håller till vid klippväggar där det finns risk för fallande stenar.
Tågen har många vagnar. MINST hundra vagnar. Och tutar JÄMT! Svinhögt! Särskilt på nätterna när de åker förbi campingar, hotell eller andra ställen där människor sover.
Man kan vara trött i benen jämt och varje dag.
Man kan cykla många fler mil, mycket längre och värre backar än man tror, även om man är trött i benen.
Att äta jordnötssmör.
Jag har en maxgräns i brunhet, den är nu nådd och huden börjar ramla av.
Cyklar man nästan fjorton mil i 45 graders hetta genom landskap utan en enda skugga, som närmast liknar en öken, ramlar med cykeln, har bara vatten som smakar apa och är lika varmt som luften, cyklar två bergspass, knäna värker, man är hungrig, blir hembjuden till en nyazeeländare på middag och boende, men lyckas inte hitta dit, ja då kan det hända att det rinner över och att man bli så arg så man skriker på sina medcyklister!
Är det tillräckligt varmt i luften får man blåsor på huden.

Några saker jag fortfarande inte förstår:
Varför tågen måste tuta h e l a t i d e n, även när de är mitt i stan med bommar vid järnvägsövergångarna.
Hur det kan ligga så många däckslamsor längs vägarna. Vem städar upp dem? Vad händer med skräpet om det inte är någon som städar?
Vad den lilla ställningen som alltid finns på motellrummen är för något. (se bild)
Hejdå! / Marina


Ja då var det min tur att avsluta inlägget igen. Vilket ger mig fritt spelutrymme. :-)

De senaste sex dagarna, sedan förra vilodagen, har vi snittat drygt 10 mil och nu tagit oss 171 mil totalt. Vi har tagit oss igenom "Lassen Volcanic Nationalpark", där fick vi skåda kokande "mud holes" som luktade prutt. Något som fö ringar i vilket skick våra magar befinner oss i, då vår kost till 70% består av bönor på burk. De senaste burkarna som vi köpte på en skräckaffär på vichan hade dessutom gått ut i datum i november 2011! (upptäckte vi till vår fasa först efteråt)

Denna vecka har vi huvudsakligen cyklat i Californien. Människorna är lika trevliga men cykelvänligheten sämre. Ett exempel på det är att på vägskyltarna som statuerar "Share the road", (med cyklister) har cyklisten varit överklottrad med hjulspår på flera skyltar! Hotfullt.

Vi har haft temperaturer på 45 grader celcius plus dubbla bergspass om dagarna. Men trots detta, har Johan återigen tvingats dra på sig sina insvettade cykelkalsonger över huvudet om nätterna. (med blöjan INÅT, föreställ er Musse Pigg med uppsprättade öron!) :-D Detta pga att somliga nätter varit kalla då vi campat på drygt 2000 möh.

Imorgon ska vi ta oss söder längs med "Lake Tahoe" och därefter cykla in i Nevada en sväng. Då får vi vår fjärde delstat i ryggsäcken.


Tills vi hörs igen,
Lev väl!
/Jonatan

Crater Lake

Vinnarna

Hasse P's kompis och raksträckan ändain i evigheten.

Allting är större i Amerika

Allting är större i Amerika

Vår vän

Ashland, bashland, SMASHLAND!!

Som ett stycke ur en dagbok. Torsdag 18/7:
Sov på camping i whiskey springs inatt. Igårkväll lärde vi oss hur man gör "s'mores" (grillade marshmallows som läggs mellan två kex a'la digestive + några rutor med choklad mellan) av campingvärdarna, som bjöd in oss till deras camp fire. Ett supersnällt äldre par, Russ och Nellie. Men det bästa var ändå att de hade två hundar vi klappade hela kvällen! + att vi såg kollibris! Riktigt små kollibris, så små att vi trodde de var insekter först!

Idag cyklade vi bergspass. Det gick ovanligt bra att gneta sig upp för backarna idag. Fick ett flow. Sen kommer belöningen; en nedförsbacke på tre mil!

Bästa idag var när ett rådjur med kid hoppade över vägen. Jobbigaste var att åka runt i ett stekhett Ashland och leta boende. Nu har vi iaf hittat ett fint, med inslagen toalett och hårfön. Hoppas det är lika skönt att sova i som det ser ut. (för övrigt hade jag min enda natt då tälttemperaturen är perfekt, i förrgår natt. Det som Johan säger bara händer en gång. -Förbrukat alltså!)

Imorgon ska vi ha en vilodag och INTE tänka på nästa etapp; 13 mil, bergspass med smaskig backe, motorvägscykling.

Peace och puss/ Marina


Johan
Emellanåt så gnuggar jag mig försiktigt i ögonen för att säkerställa att skönheten i landskapen inte är en synvilla, men sällan är så fallet.
Ibland är raksträckorna längre än vad sinnet kan tänka och då hoppas vi på god vind och jämn asfalt. Men oftast så slingrar vi oss upp på smala kurviga bergsvägar. Man vill komma fram men samtidigt vill man aldrig att det ska ta slut. Vi stannar på "nästa scenic" när kroppen skriker efter energi. Jag plockar fram något som en gång var en limpa långt ner i packningen, men som har genomgått en metamorfos och komprimerats till en fjärdedel av sin ursprungliga volym och återigen påminner om deg. Med ett rekorderligt lager med jordnötssmör så är det en delikatess längs vägkanten. Har man tur så har man en slurlp PeaceTea med sig också. Lunch brukar bestå ev burrito eller wraps. Vi skådade en molntuss för någon vecka sedan också:-) Men det blir nog inget mer av det nu när vi trampar in i Kalifornien "the sunny state" imorgon. Men idag så tar vi det piano och äter onyttigt i Ashland, en hippiestad där batikkläder säljer bättre än donken. Vi har cyklat 110 mil och jag letar vidare efter Cartmans favoritgodis Cheesy Poofs, lyssnar på Tyler the creator uppför, Vivaldi nerför och läser Salman Rushdie när det finns tid (har läst tre meningar).

Over and out /Johan.


Då var det min uppgift denna vecka att knyta ihop säcken.
Denna vecka, likt alla cykelveckor, har vi fått både så och skörda. Men kanske trotsallt mest fått skörda! Jag syftar till att vi förra veckan tog oss an en uppförsbacke på 6,5 mil, medan vi denna vecka istället fick smaka på frukten och rulla i nedförsbacke i 6 mil. Jag kan lova att kinderna smattrade likt en gammal puttersmälla! Jag har dock ännu inte lyckats slå mitt cykelhastighetsrekord från Prästhyttebacken i Hedemora ännu. Detta pga att nedförsbackarna här ofta är väldigt kurviga.
När vi ändå talar om backar så måste jag passa på att nämna att vi nu har besökt Nationalpark nummer två på denna tripp. "Crater Lake" hette den och innebar ett pass upp på ca: 2300 möh. Det är en gammal vulkan som kollapsade för ca: 7000 år sedan och bildade en mäktig sjö utan utlopp.

Avslutningsvis tänkte jag också passa nämna att vi nu äntligen fått beskåda: The American Pride "The Bald Eagle". En av USAs mest kända frihetssymboler! Nu känns resan redan fullbordad! :-)
Skämt åsido så var det en ståtlig syn! Nästa vecka ses vi i Californien!

Ps: Jag har fö fått min andra punktering nu, denna gång inne på motellrummet i Ashland. Därmed står det 2-0-0 i punkligan :Ds

/Jonatan

Dom heter Brown!

Boff!
Dags för Jonatan att introducera sig på bloggen! Som respons på Philips inlägg i kommentatorsfältet på förra blogginlägget. Ser jag det som min uppgift att styra upp verksamheten och ge er en lite mer intim version av resan. Men jag är ändå rädd för att göra dig besviken Philip. För det enda raseriutrbrottet vi fått se från Johans sida, är hans guturala skrik av "rövsmärta" han får i uppförsbackarna! ;-)

Efter 67 mil på cykel befinner vi oss just nu i Bend, Oregon. (ca: 73 000 invånare) Passande nog har vi lagt vår vilodag här, då det är "Country Festival" i stan denna helg!

Vi inledde cyklandet från förra inlägget med att cykla på en motorväg. (Johan gnisslade tänder då kan du tro Philip) På motorvägen var jag sedan 10% ifrån att cykla på en död tvättbjörn?! (vilket sannolikt hade inneburit en lufttur över styret) Men istället cyklade jag på en spik och fick första och enda punkteringen hittills.

Efter motorvägen tog vi oss ut på småvägar igen och har nu passerat 14 snöklädda bergstoppar. Vi har i princip haft minst ett bergspass per dag i 30-gradig värme.

Vi har också haft vårt första missöde då vår planerade vattendepå på en sträcka visade sig vara stängd! Jag och Marina försökte desperat frambringa vatten ändå genom att tränga oss in på den igenstängda "28-dagar senare campingen". Vi lyckades få upp en dörr på en igenspikad barrack, där det rasslade från någoen ospecificerad varelse. Det låg också åskilliga skitiga toaborstar inne i barracken som vittnade om att det var något som var "sjukt"! Vi fick dock inte fram något vatten, så vi blev tvugna att återvända till föregående stad för att fylla på reserverna...

/Jonatan. "-Nu över till Johan!" e

Då ska jag Johan så smått försöka vävar mig in i ovanstående lögner och ljug och bringa fram en nyans till det hela:-) Mina vrål av eventuell rövsmärta är snarare infernala än guturala, hehe. Nämen seriöst så tycker jag att mina padawans redan kan titulera sig långfärdare med råge. Marina är duktigast i hela världen i alla backar och Jonatan är alltid snabbast ner i nerförsbackarna. För det finaste med att i timmar traggla sig uppför en brant backe vid foten av en vulkan är belöningen av att rulla i flera mil i sextio knyck med tungan hängandes utanför käften fladdrandes. Precis som alla hundar som står på flaken på alla bilar i full fart som om det inte fanns någon morgondag eller gårdag utan bara nuet, i fullfjädrad njutning a'la Steffo. Så känner jag också.

På många sätt skiljer sig den här resan från den förra. väggrenarna är breda, folk här är inte som i andra stater. Alla verkar älska cykling, det är riktigt bra stater att cykla i det här till skillnad från Kentucky till exempel. Det här är semester i jämförelse:-) Vi är i Bend. Den bästa staden i hela världen. Äter tater tots och non-fat frozen yogurt och har det bäst. I morgon kommer svetten från våra anleten under en kort vila på en väldigt scenisk plats att torka och saltet ur det att falla som tobaksflagor från en söndersmulad gammal cigarr innan vi trampar vidare. Men idag är idag i ett bombhärjat motelrum med planen att "vila" lite

/Johan

Min tur! Jag tänker inte skriva lika uttänkt och broderande som ovanstående skrivare, utan tänkte mer ta upp lite highlights. Förhoppningsvis också få upp några bilder, som kanske är lite mer beskrivande, sen!

Roliga saker: Det finns massor med gulliga hundar som jag älskar! Solen skiner och det är varmt JÄMT (dagtid då). Amerikaner är glada, snälla, trevliga och hjälpsamma. Vi ser många fina, höga berg med snö på. Vi har alla fått oss rejäla bondbrännor. Man får äta godis varje dag! Vi sover mycket i tält på superfina campingar.

Det VÄRSTA hittills: När jag bajsade på en mulltoa och det skvätte upp av det som låg i, långt där nere, på hela mitt område jag exponerat för toaletten! :C

Antal spindelattacker på mig: 6. Spindelattacker på någon av de andra: 0.

Jobbigast: Uppförsbackarna. Men jag har utvecklat strategier för att hantera dem; lyssna på pepp musik (hinner lyssna igenom flera album). Jämföra med olshyttebacken ("den här backen är bara som fem olshyttebackar"). Vara inställd på att backen håller på i all evighet, att krönet långt där uppe inte är backens slut, för 19 av 20 gånger är den inte slut där. Tänka på vad jag skulle skriva om det på bloggen.

I'LL BE BACK! /M to the A to the H to the J!

PS: jag kommer inom kort börja publicera min bildserie "allt är större i amerika"...

Bridge of gods

Hej alla goa och glada! Dåå har det äntligen blivit dags att avlägga rapport för senaste tidens äventyrsidkande. Inte en sekund för sent säger ni. Ingalunda säger vi. Efter en trevlig nationaldag i Seattle med grunge och kaffe och fyrverkeri satte vi våra häckar på sadlarna med kompassen åt söder. Tre dagar senare och tre bergspass senare kunde vi unna oss en dag i vilans tecken. Den dagen är morgondagen och med lite tur så hittar vi en skjuts till Portland, då vi inte passerar tillräckligt nära med cyklarna. Vi befinner oss i Cascade Locks, precis kommit in i Oregon. Cyklingen har varit god mot oss, perfekta vägar, fint väder, vänliga människor. Fast backarna är hårda även för den hårdaste. Bara passen har inneburit 4000 höjdmeter tillsammans! Men det är det värt för det är så makalöst fint här. Skogarna är vackrast i hela världen, stammarna är tjocka som hus och mossan på dem är grönare än M90 = snyggt. Än är det en bit till gamle San men vägen dit kommer att bli vacker som en dag. Kommentera gärna! Wolf

Booooom!

Onsdag i Seattle

Nu har vi öppnat skafferiet lite på glänt varje dag halva våren och sommaren och kastat ett drömmande öga på den där godispåsen på översta hyllan som ska sparas till ett 'speciellt tillfälle'. Tur för oss att det speciella tillfället har anlänt, nu annekterar vi påsen med hull och hår och vräker i oss av det goda innehållet med innehållsförteckningen: Höga berg, djupa dalar, svettiga anleten, glada miner och en och annan jelly bean.

På onsdag så blire motel, Peace tea och cykelmontering givetvis sen är det tänkt att vi ska gå en grunge-stadsvandring i Seattle på torsdag (flanellskjorta på!). Förmodligen så börjar trampandet på fredag. Från Seattle till Randle ca 12 mil runt berget Mt. Rainier som är 4395möh. Men som en vis man en gång sade: Vill man ha guldklimpar i livets ryggsäck, då får man slita lite också :)

Forsättningsvis så försöker vi hålla en tio mil om dagen med en vilodag i veckan. Med lite tur så kanske vi har tid att passera Reno i Nevada också så att vi kan spela bort eventuellt överskott i resebudgeten:) Några andra hållpunkter på vägen är Mount Shasta, Mount Saint Helens, Crater lake, Lake Tahoe, Napa Valley. Ingen dum rutt med andra ord. Så håll koll under resans gång så försöker vi uppdatera så ofta vi kan. Ses på andra sidan! Låt bondbränna-kriget börja!

Wafalme wa milima

Äntligen dags igen!

Då var det glädjande nog dags att kicka igång bloggen igen för ett litet gästspel som kommer att utspela sig några veckor här under sommaren 2013.


Anledningen till detta är en tanke som har funnits med mig ända sedan vi kom hem från USA förra gången, att cykla en bit längs Nordamerikanska västkusten och bara ha det bra. Bara det att det här gången stannar bror Philip hemma (vi kommer att sakna dig) och med mig åker istället mina bästa vänner Jonatan och Marina. Vi startar i Seattle i början på Juli och hoppas hamna i San Francicso i början på Augusti, en resa på dryga 200 mil på cykelsadeln. Men istället för att cykla längs kusten så har vi hittat en fin led genom bergen en bit in i landet som heter Sierra Cascades som vi ska prova tills vi viker av mot ljuvliga San Francisco.

Sierra Cascades

Nu i helgen så cyklade vi en provtur i strålande sol och växlade skurar Hedemora - Leksand tur och retur för att prova utrustningen, och allt kändes riktigt bra. Förutom efterlevnaden av lite förkylningar så gick allt otroligt stabilt. Saknaden av grova trädstammar, höga berg och grunge är snart ett minne blott, ty här kommer vi, adepter av liv snart förnöjt sittandes på en veranda framför ett gigantiskt berg i solnedgången med många mil i ryggen.

In triplo: Marina Jonatan Johan

Vill tillägna detta inlägg till vår vän, inspiration och legend Alexander Scott

Håll utkik efter uppdateringar, Vi åker från Sverige 3/7 -13

Kung Johan