Dom heter Brown!

Boff!
Dags för Jonatan att introducera sig på bloggen! Som respons på Philips inlägg i kommentatorsfältet på förra blogginlägget. Ser jag det som min uppgift att styra upp verksamheten och ge er en lite mer intim version av resan. Men jag är ändå rädd för att göra dig besviken Philip. För det enda raseriutrbrottet vi fått se från Johans sida, är hans guturala skrik av "rövsmärta" han får i uppförsbackarna! ;-)

Efter 67 mil på cykel befinner vi oss just nu i Bend, Oregon. (ca: 73 000 invånare) Passande nog har vi lagt vår vilodag här, då det är "Country Festival" i stan denna helg!

Vi inledde cyklandet från förra inlägget med att cykla på en motorväg. (Johan gnisslade tänder då kan du tro Philip) På motorvägen var jag sedan 10% ifrån att cykla på en död tvättbjörn?! (vilket sannolikt hade inneburit en lufttur över styret) Men istället cyklade jag på en spik och fick första och enda punkteringen hittills.

Efter motorvägen tog vi oss ut på småvägar igen och har nu passerat 14 snöklädda bergstoppar. Vi har i princip haft minst ett bergspass per dag i 30-gradig värme.

Vi har också haft vårt första missöde då vår planerade vattendepå på en sträcka visade sig vara stängd! Jag och Marina försökte desperat frambringa vatten ändå genom att tränga oss in på den igenstängda "28-dagar senare campingen". Vi lyckades få upp en dörr på en igenspikad barrack, där det rasslade från någoen ospecificerad varelse. Det låg också åskilliga skitiga toaborstar inne i barracken som vittnade om att det var något som var "sjukt"! Vi fick dock inte fram något vatten, så vi blev tvugna att återvända till föregående stad för att fylla på reserverna...

/Jonatan. "-Nu över till Johan!" e

Då ska jag Johan så smått försöka vävar mig in i ovanstående lögner och ljug och bringa fram en nyans till det hela:-) Mina vrål av eventuell rövsmärta är snarare infernala än guturala, hehe. Nämen seriöst så tycker jag att mina padawans redan kan titulera sig långfärdare med råge. Marina är duktigast i hela världen i alla backar och Jonatan är alltid snabbast ner i nerförsbackarna. För det finaste med att i timmar traggla sig uppför en brant backe vid foten av en vulkan är belöningen av att rulla i flera mil i sextio knyck med tungan hängandes utanför käften fladdrandes. Precis som alla hundar som står på flaken på alla bilar i full fart som om det inte fanns någon morgondag eller gårdag utan bara nuet, i fullfjädrad njutning a'la Steffo. Så känner jag också.

På många sätt skiljer sig den här resan från den förra. väggrenarna är breda, folk här är inte som i andra stater. Alla verkar älska cykling, det är riktigt bra stater att cykla i det här till skillnad från Kentucky till exempel. Det här är semester i jämförelse:-) Vi är i Bend. Den bästa staden i hela världen. Äter tater tots och non-fat frozen yogurt och har det bäst. I morgon kommer svetten från våra anleten under en kort vila på en väldigt scenisk plats att torka och saltet ur det att falla som tobaksflagor från en söndersmulad gammal cigarr innan vi trampar vidare. Men idag är idag i ett bombhärjat motelrum med planen att "vila" lite

/Johan

Min tur! Jag tänker inte skriva lika uttänkt och broderande som ovanstående skrivare, utan tänkte mer ta upp lite highlights. Förhoppningsvis också få upp några bilder, som kanske är lite mer beskrivande, sen!

Roliga saker: Det finns massor med gulliga hundar som jag älskar! Solen skiner och det är varmt JÄMT (dagtid då). Amerikaner är glada, snälla, trevliga och hjälpsamma. Vi ser många fina, höga berg med snö på. Vi har alla fått oss rejäla bondbrännor. Man får äta godis varje dag! Vi sover mycket i tält på superfina campingar.

Det VÄRSTA hittills: När jag bajsade på en mulltoa och det skvätte upp av det som låg i, långt där nere, på hela mitt område jag exponerat för toaletten! :C

Antal spindelattacker på mig: 6. Spindelattacker på någon av de andra: 0.

Jobbigast: Uppförsbackarna. Men jag har utvecklat strategier för att hantera dem; lyssna på pepp musik (hinner lyssna igenom flera album). Jämföra med olshyttebacken ("den här backen är bara som fem olshyttebackar"). Vara inställd på att backen håller på i all evighet, att krönet långt där uppe inte är backens slut, för 19 av 20 gånger är den inte slut där. Tänka på vad jag skulle skriva om det på bloggen.

I'LL BE BACK! /M to the A to the H to the J!

PS: jag kommer inom kort börja publicera min bildserie "allt är större i amerika"...