Ond, bråd död! eller "jag trodde jag skulle dö!"

Hej hej!
Ja som ni har väntat och längtat efter att få läsa om våra strapatser och bravader på cykelsadlarna! Denna gång är det jag (Marina), Jonatan och Jessica som ska göra våra rumpor ömma och få låren att svida! Vi tackar Johan som låter oss ta utrymme på hans blogg medan han är hemma och göttar sig.

Så, var är vi nu då egentligen? Vi börjar från början: en sen tisdagkväll landade vi i Zürich. Medan vi skruvade ihop våra cyklar så vann Tyskland över Brasilien i herrarnas semifinal i fotbollsvm med 7-1.
Passande nog hade vi samma dag fått tag på en tysk via websidan warm showers som lovat oss boende över natten. -Då är han iaf på gott humör trots att vi kommer fram så sent, tänkte vi och susade fram på cyklarna genom den schweiziska natten.
Tysken var mycket riktigt glad och vi blev varmt välkomnade in i den gigantiska lyxlägenheten av honom och hans fru. En lägenhet som på natten även visade sig vara bebodd av ett hundratusental små skalbaggar. Skalbaggar som tyckte det var mysigt att gosa in sig i de nya gästernas sängar och tandborstar.
Efter skräcknatten med skalbaggarna tog vi oss tillslut upp på cykelsadlarna. Blev välkomnade av konstant regn och 10-gradig kyla. En dödsfamilj hade ockuperat det enda varma och torra utrymme som fanns när vi väl kom fram till campingen.
Nästa dag samma sak. Dödsfamilj, regn, kyla, elände. Lägg därtill att inga cykeldatorer funkade (bara Jonatans ibland, om han blåste på den som ett gammalt Nintendo) och inte växlarna heller. Vi kastas mellan dödslängtan och dödsångest.

När våra extremiteter är så bortdomnade att vi grinar och vi går in på en sportaffär och köper de dyraste kläderna vi ägt i ren desperation bara för att kunna klä på oss något torrt, ser vi plötsligt det sjukaste vi sett i hela våra liv: ett gäng stenhårda ungar som helt obrytt cyklar barfota i sandaler på fullastade cyklar och igenimmade glasögon. Då insåg vi att en resa a'la Göran Kropp, som enbart handlar om pur överlevnad, inte är något för oss, så hårda är inte vi.
Vi vill hellre ha en Stefforesa, på vår semester vill vi njuta! Vi åker alltså till tågstationen och hoppar på nästa tåg till Domodossola i Italien!    
LYCKA! Så fort vi kommit in i Italien skiner solen och vi känner glädjen sprida sig i kroppen i takt med att kroppstemperaturen stiger från de noll grader den schweiziska kylan sänkt den till!

Så här är vi alltså nu. I Italien. Där barnen ser ut som vuxna och vuxna (män) tror att tjejer inte kan cykla.
Vi är i Milano som vi, efter att cirkulerat runt utanför och efter det också i staden i flera timmar (vi har ju inga italienkartor iom spontaniteten, så magkänslan var vår vägvisare) och nästan -obs  n ä s t a n  blivit osams, nu har kommit oss tillrätta i med pizza, tiramisu och fanastiskt gott kaffe!

Nu ska vi kolla på väderleksrapporten och se vart det är bra väder. Dit åker vi!


Hej sålänge!
Puss och kram
M, J, J