Rakstrackorna smeker horisonten

Efter att ha vaknat upp skakandes i fosterstallning i taltet imorse sa upptackte vi snart att taltet mer liknade en igloo. Hemskt, taltet var tackt i sno och alla klader var fuktiga och kalla. En bra sak i allt elande var att vi hade vara kamrater ashton och jesse som hade sitt talt nagra meter bort som gjorde oss sallskap och gick igenom precis samma sak som vi fick gora. Dom ar riktigt hyvens killar de dar, dom ska till virginia ocksa. Uppgivenheten har tagit greppet om deras sinnen dock och de planerar att hyra en bil och kora over rocky mountains. Det har inte vi nagra planer pa. Nu sitter vi pa hotell och varmer upp oss infor imorgon da vi har en stracka pa 13 mil helt utan civilisation. Sa ar det har i bergen. Det tar pa var budget men det handlar snarare om overlevnad. Nu har vi duschat varmt och atit mexikanskt och kopt godis. Det ar saker som man kan uppskatta nagot sa sjukt nar allt annat bara ar blott kallt och aterigen kalllt. Vi har tvattat vara klader for forsta gangen nu ocksa. Yiiihaa!
Forsoker fa igang en telefon som vi har kopt men det ar knepigt med allt administrativt.
Hade sjuuuk medvind idag, skulle vi haft segel sa hade vi inte behovt trrampa, men vinden kan vara forradisk. I carson city kastade den oss av vagen. Sa det kan vara skit ocksa.
Kanns som att vi borjar komma nagonvart iaf och det kanns bra. Hoppas pa varme snart.

Philip och Johan.

Ps. Det ar sjukt svart att hitta datorer med usb saledes lika svart att visa bilder. Hoppas pa battre datorer i frfamtiden.

Pps, kartan funngerar inte, vi ar i Eureka!

You are now in Nevada

Antligen har vi kommit over Carson Pass, vilket tog ungefar tre dagar mer an vad vi hade tankt oss. Det kandes lite som ett intradesprov till landet, och det var en stor lattnad. Nu sitter vi i Fallon i Nevada. Ligger lite efter inom tidsramen men forhoppningsvis sa gar det battre framover, snabbare iaf. Tillat mig beratta om Carson Pass, redan vid Folsom vid havsniva sa borjade det bli lite kyligt om natten. Sen nar vi kom upp pa tusen meters hojd da borjade det hagla lite emellanat, inget okynnest men lite latt och lagom. Pa 1700 meters hojd sa sag vi sno pa marken for forsta gangen, senare samma dag sa vrakte snon ner. Det har var samma dag som vi sov hos jack och connie. Dagen efter bestammde vi oss for att ta oss over kammen. Nar vi kom ut genom dorren pa morgonen sa stod det en plogbil pa tomgang och vantade. Det knastrade i snon nar vi gick och det var glashalt pa vagen. Ganska likt hur det var i vintras i eskilstuna. Vi var INTE forberedda pa detta kan jag saga. Vi har slitit som djur, hungrat som djur eftersom att alla matstallen ar "stangda for vintern" och frysit som hundar. Cykelhandskar och midvinter ar inte en bra kombo. Det var bara att slanga pa sig allt vi hade, flanellskjorta och hela koret. Vi kom over och nu sitter vi pa ett bibliotek i Nevada och ska forsoka leta reda pa en camping. Folk taltar inte i USA, folk bor i sina monster till husbussar och folk kor inte bil i USA, folk aker monstertrucks. Sedermara cyklar man inte alls i USA. Bara vi, tva svenska darar med sonderbranda nasor:)
Men nu mar vi bra, vi har Nevada framfor oss och det ska bli intressant att se vad det har att erbjuda forutom sand och sand.
Igar sov vi av naturliga skal i en liten timmerstuga pa vag nerfor carson pass, som var liiiiite for dyr for oss men ...eller det var tokdyrt men vi hade inget val. Nar det var var betalt sa fanns det inget annat att gora an att luta sig tillbaka, starta elden i kaminen och sitta och gunga i gungstolen ackompanjerat av en ljuvlig vy over bergen. Det var Sweeeeet! Och sangen som vi sov i!!! Tur att morgonen efter startade med nerforsbacke, annars hade vi nog stannat kvar i den sangen en bra stund framover.
Ibland sa kanner vi oss sarbara och ensammna, da tanker vi pa er dar hemma och sa mar vi battre.

Johan, Phille vaktar cyklarna utanfor men han halsar ocksa!

I ett snoigt kalifornien

Sitter for tillfallet hemma hos Connie och Jack dar vi blivit hembjudna att overnatta pga sno och kyla langs uppmed berget vi ska upp for. Vi hann tre mil da vi stannade langs en vagkrog och skulle ata, det drojde tills vi sa att vi var fran sverige da alla anstallda sken upp darfor att de tar hand om en svensk utbytesstudent. Vi hade slut pa cash nastan, sa da stallde de upp och skjutsade oss en mil till en uttagsautomat, det borjade snoa och de ville inget annat an att vi inte skulle aka vidare uppfor berget. Sa nu sitter vi har mitt i gastvanligaste Californien och tittar pa nar det snoar. Forhoppningsvis sa lattar det till imorgon.
Nar vi kom hem till dem sa mottes vi av amerikas storsta agneta faltskog merchandise samling. Posters bocker skivor och till och med nagra av agnetas harstran inramade! Hur markligt som helst. I natt sover vi i varme igen efter en utmarkt natt hos vara vanner pa vingarden vi sov pa igar, det var huuur sweet som helst. Cyklingen blev lidande idag tyvarr men vi ska forsoka i basta mojliga man ta oss over Carson Pass imorgon. Det talas om snokaos och minusgrader.
Vi har ju forutsett att nevadaoken ska vara varm, men det talas om kyla aven dar.
Wish us luck!

Tyvarr ar det svart att ladda upp bilder nar samtliga stallen vi vart pa hittils har en slo uppkoppling, men ha talamod, det kommer.

Kyligt varre.

Till att borja med: Vi lever. Har borjat pa vad som kan tankas bli ett ganska bra minne att luta sig tillbaka och tanka pa resten av livet. Har precis avslutat tredje dagens cykling och sitter pa en vingard uppe i bergen och har precis hort pa tv att det ska bli sno imorgon! Vi ska saga det att det generellt ar riktigt kallt i Californien. Heltackande klader ar det som galler och sa har jag defenitivt en for tunn sovsack. I natt sover vi pa vingarden i en jattemysig stuga som ar ungefar fem ganger dyrare an vad var budget tillater. Men alternativet var att fortsatta vidare till nasta camping tio mil bort. Skulle inte tro det.
Cyklingen har gatt overlag bra. Vi har lart oss sjuuuukt mycket om cykling i amerika redan och har mycket mer att lara. Har nastan hungrat ihjal, nastan frontkrockat en tempocyklist, men annars ar det mest bra vi haller tidsschemat och hittills sa har vi bara haft en punka.

Idag fredag sa har det vart uphill nastan precis hela dagen och sahar efterat sa kanns det rejalt mycket i laren och vaderna. Alla intryck som standigt matas in i skallen skapar nastan dagligen latt huvudvark.

Imorgon drar vi over Carson Pass ar tanken, ett berg pa 8800 fot dar det sags vara bedrovligt vackert och kallt. Sen ar det nerforsbacke till Nevada. Ser fram emot att ge mig in i varmen.

Johan o Philip.

San of F

Hejsan allesammans. Efter ett kort avbrott sa ar vi ater pa banan igen och vi kan bara meddela att allt har gatt riktigt bra. Vi missade askmolnet och strejken med en harsman och cyklarna kom fram utan en skrama. Sen hittade vi en stor taxi som dar vi fick med all packning in till Downtown. Riktigt skont att allt gick sa bra. Sen att det ar kallare har en hemma det ar en annan femma. I solen ar det forvisso varmt, sa pass varmt att vi i vanlig ordning redan har brannt oss i pannan och nacken med eftervarande flagargaranti. Igar gjorde vi San Francisco, ca 2.5 mil promenad och jag tror ibland att vi har hamnat nagon annan stans an USA for det ar hur sweeet som helst. Asgrymma parker, atervinning overallt, alla har cykelhjalm, osv.
Idag borjar det riktiga aventyret, vi ska ata frulle nu (med jordnotssmor och nutella pa mackan) sen drar vi osterut mot Nevada sa det blir talt i natt forhoppningsvis. Lite nervost att cykla i centrala SF men det ska nog losa sig, det ar inte speciellt langt till farjan som tar oss over bukten. Kanns som att det kan droja ett tag tills nasta inlagg men vi mar bra och allt ar bra.

Vi ses.

Johan o Philip.

Vi ses!

Imorrn är det dags, då far vi!

Men det känns som att det började för längesen, man har snackat om det, förberett sig och inte minst haft det i tankarna i över ett halvår tillbaka. Bloggen har redan över elvahundra besök och vi har inte ens åkt. Det är rätt så hajpat med andra ord, åtminstone för oss själva. Men det är skönt att det finns folk som följer oss och tycker att det är kul det vi gör, ger vind i seglen liksom.

För det här kommer att bli skoj, jag bara vet det.
Hoppas det blir en fin sommar och mycket medvind!
Ha det så bra så hörs vi på andra sidan vattnet.

Wey!
/Philip

Packat och klart.

Eskilstuna kuriren hörde av sig och önskade ett reportage, och så blev det. Kul med lite uppmärksamhet tänkte jag sen slog det mig att nu har pressen på att vi ska klara utmaningen ökat med ungefär sexhundra procent. Vilket kan kännas lite onödigt så därför vill jag ändå proklamera att vi genomför vår resa för vår egen skull och inte för att bevisa något för någon annan. Då var det sagt.
Låt mig förklara hur det här känns. Jag har aldrig hoppat bungyjump, men jag kan föreställa mig hur det känns sekunden mellan att man tar steget från att hoppa till att hoppa. Ta den sekunden och sträck ut den på ett par dygn så att den blir riktigt lövtunn och där någonstans är vi. Inte direkt nervositet längre utan snarare ett stänk åt oro, men ändå inte för den är blandad med spänning och förväntan. Rätt ok ändå :)

I torsdags så packade vi våra cyklar. det gick bra, jag fick ett kilos övervikt så det blir att skicka sadeln i det andra bagaget. Hittade även som tur var ett par hockeytrunkar att lägga alla lösa cykelväskor i eftersom att man bara får ha en väska utöver cykelkartongen och handbagaget. Sen återstår bara frågan: kommer allt fram? Jag erinrar mig förra gången jag flög med British Airways, vi stressade som djur till flygplatsen i köpenhamn för att hinna med planet. Sen visade det sig att det var ordentligt försenat så vi fick kuta genom flygplatsen i London för att byta plan, vi hann precis men väskorna kom en vecka senare. Det gjorde inget då men den här gången är det ju bra om sakerna kommer fram i tid annars blir det träääligt! Om de nu kommer fram vill säga:)

Vill passa på att rikta ett stort tack till våra vänner Danne och Nisse för svaren på alla frågor, och även önska dem lycka till på deras resa på cykel genom Europa i sommar. Ni är grymma!

Vi åker Söndag natt!!!
Johan.

EN VECKA KVAR

Om en vecka så kommer inte jag att kunna sova (Inte Philip heller). Sovpotentialen kommer att minska på samma sätt som virveln i magen kommer att restagnera. Så mycket som kan gå galet ända fram tills vi sitter på våra sadlar och har tillryggalagt San-francisco, Vallejo och endast tillåter våra sinnen att ta emot uppgiften med full koncentration. Att känna hur livets gnista tar övertaget för att sedan helt få virveln i magen att stagnera. Jag längtar till den dagen, den kommer förr eller senare. Men först gäller det att få fram ett par Hockeytrunkar som vi kan packa alla saker i, hålla tummarna för att vi slipper problem med askmoln och njuta av goda vänners sällskap. Hmm, märkte nyss att jag har punka på cykeln också vilket kan få mig att inta grubblarläge. För en punka beror alltid på något, nu blev det bara när den hängde här hemma på väggen av någon outgrundlig anledning. Ska forska i saken på torsdag. Vi har det svårt....eller... egentligen så har vi det oerhört lätt. Faktiskt oförskämt lätt. Precis de liv vi lever är troligtvis en exakt kopia av hur bakomvarande generationer ansåg vara bilden av paradiset. Jag kan kliva in i en varm dusch nästan när jag vill och hur länge jag vill, den värsta sjukdomen jag kan vänta mig är kanske en långvarig förkylning på höstkanten, jag behöver inte vara rädd för att någon ska skada mig så länge jag inte provocerar någon på fel lördagsnatt. Jag tror att jag vill påminna mig själv om att det inte kan bli mycket bättre än så här. Så varför i hela världen sätter vi nu oss i denna som smått svåra och onödiga sits om vi nu inte måste, utan bara njuta av allt fint vi har i våra liv. Av just den precis den anledningen faktiskt!, att vi inte vet vad vi har. Det är först när man lever livet som man inser vad man egentligen har som är värt att leva för.

Var nere på gymmet idag, trodde att jag skulle dööö. Undrar hur nu allt detta ska gå, haha.
Som bör nämnas är också att det är inte lätt att leva. Vi har iofs cyklat iaf nästan de hundra träningsmil som vi satte upp som mål. Vi började i ett vinterkallt Sörmland med frost i mustaschen och kommer väl troligen att sätta den där hundrade träningsmilen någonstans på väg in i Nevadaöken...utvecklingsironi. Om vi nu kommer så långt vill säga. Som jag sade i början så kan vad som helst gå snett, men förhoppningsvis så, och hoppet är något som det finns gott om ändå.

Mr. Johan.

I ett tält

Halsen visar tecken på förfriskande, vitsipporna täcker landskapet, Philip har en het frisyr, Askan har lagt sig och vi cyklar tillsammans igen! Efter två veckor av halsont så tog vi idag en runda, en kortis blev det på dryga 63 km. Förra veckan så cyklade Philip ensam med en full packning och idag så var det min tur. Packade väskorna med knappt 20 kilo böcker! Bokbussen har mött en värdig konkurrent tror jag, det kändes riktigt instabilt i början men efter ett tag så kändes det knappt inget. Fördelen med packning är att man får en härlig rull i nerförsbackar då således nackdelen blir uppförsbackarna där det blir lite kämpigare. Normalt sett så kan det vara skönt att stå upp och cykla i vissa backar, det är bara att glömma med packning. Det var skönt väder också och eftersom att jag hade tältet medpackat så gjorde vi ett test att slå upp tältet så att vi kunde undersöka eventuella brister. Såg helt OK ut efter senaste gången vi använde det uppe på Nordkap i somras. Saknar känslan av att sova i tält, den mobila sommarstugan som går att smälla upp nästan var som helst, eller jo.. var som helst faktiskt. Några tillryggalagda övernattningar med tält: I en lägenhet, på en bergstopp, på en flygplats i -19 grader, på ett båtvarv, i Serengeti, på en Ö av sand, i en park i en stad och snart på en camping i Kansas och många andra platser med säkerhet. Om två veckor åker vi, det mesta känns check även om allt snurrar i min skalle just nu. May the force be with us!

Gosh!
Johan.