EN VECKA KVAR

Om en vecka så kommer inte jag att kunna sova (Inte Philip heller). Sovpotentialen kommer att minska på samma sätt som virveln i magen kommer att restagnera. Så mycket som kan gå galet ända fram tills vi sitter på våra sadlar och har tillryggalagt San-francisco, Vallejo och endast tillåter våra sinnen att ta emot uppgiften med full koncentration. Att känna hur livets gnista tar övertaget för att sedan helt få virveln i magen att stagnera. Jag längtar till den dagen, den kommer förr eller senare. Men först gäller det att få fram ett par Hockeytrunkar som vi kan packa alla saker i, hålla tummarna för att vi slipper problem med askmoln och njuta av goda vänners sällskap. Hmm, märkte nyss att jag har punka på cykeln också vilket kan få mig att inta grubblarläge. För en punka beror alltid på något, nu blev det bara när den hängde här hemma på väggen av någon outgrundlig anledning. Ska forska i saken på torsdag. Vi har det svårt....eller... egentligen så har vi det oerhört lätt. Faktiskt oförskämt lätt. Precis de liv vi lever är troligtvis en exakt kopia av hur bakomvarande generationer ansåg vara bilden av paradiset. Jag kan kliva in i en varm dusch nästan när jag vill och hur länge jag vill, den värsta sjukdomen jag kan vänta mig är kanske en långvarig förkylning på höstkanten, jag behöver inte vara rädd för att någon ska skada mig så länge jag inte provocerar någon på fel lördagsnatt. Jag tror att jag vill påminna mig själv om att det inte kan bli mycket bättre än så här. Så varför i hela världen sätter vi nu oss i denna som smått svåra och onödiga sits om vi nu inte måste, utan bara njuta av allt fint vi har i våra liv. Av just den precis den anledningen faktiskt!, att vi inte vet vad vi har. Det är först när man lever livet som man inser vad man egentligen har som är värt att leva för.

Var nere på gymmet idag, trodde att jag skulle dööö. Undrar hur nu allt detta ska gå, haha.
Som bör nämnas är också att det är inte lätt att leva. Vi har iofs cyklat iaf nästan de hundra träningsmil som vi satte upp som mål. Vi började i ett vinterkallt Sörmland med frost i mustaschen och kommer väl troligen att sätta den där hundrade träningsmilen någonstans på väg in i Nevadaöken...utvecklingsironi. Om vi nu kommer så långt vill säga. Som jag sade i början så kan vad som helst gå snett, men förhoppningsvis så, och hoppet är något som det finns gott om ändå.

Mr. Johan.