Fyrtiosex

46 dagar kvar.

Ordet jag söker är något i stil med obegripligt, surrealistiskt eller svindlande. För det är ju faktiskt inte alls längesen som vi tummade på att det skulle göras, då det blev bestämt. Ändå känner jag mig förvånansvärt väl förberedd och allt har gått som på räls. Bland annat har jag köpt en fräsch hoj, skaffat nytt jobb, börjat träningscykla, köpt biljetter, kartor och cykelutrustning och sålt den gamla hojen.

Går bra att träningscykla nu när snön har försvunnit ifrån vägarna även fast vädret allt som oftast är kasst. Kallt, blött och regnet piskades i ansiktet. Det gäller bara att komma över den där tröskeln, tvåmila-tröskeln då det slutar vara jobbigt att trampa. När kroppen sätter på auto-piloten och bara kör på utan större ansträngningar. Men ack så jag ser fram emot när man kan cykla i bara linnet i kvällssolen bland dom enorma träden i Kalifornien.

Så nu är det inte långt kvar längre, ett par veckor till sen är det vi som sitter där på planet till The City by the Bay förmodligen fullständigt ovetandes om vad som komma skall.

Jag lär ju skriva ner mina memoarer när jag kommer hem sen. Kanske. Inte.

Varulven?

Nej gott folk, det var INTE varulven som ylade i skogarna väster om Eskilstuna kvällen den tjugofjärde mars, även om man kunde tro det. Kan varken bekräfta eller dementera varulvens existens i nuläget. Dock kände jag mig som en när snön blev allt djupare, batteriet till belysningen började bli svagt och när jag till slut insåg att det går att åka vilse även i Kronskogen. Blev ett och annat avgrundsvrål kan jag säga, gäller att ligga på när känslan sitter i. Släpade på cykeln ett tag där inne tills jag kom fram till ett stall som kändes bekant. Blev inte många mil den här kvällen men det viktiga är att man ger sig ut ändå. Börjar kännas ganska bra fysiskt sett även om det saknas 85 träningsmil.
Har äntligen fått ihop långfärdscykeln nu, det blev till sist en Brooks sadel B17 som förhoppningsvis blir skonsam mot röven under resans gång. Samma sort som många långfärdscyklister menar vara den bästa sadeln att cykla långt på. Mikael.S använde bland annat den sadeln så då borde det väl gå bra.

Badaiyee

Johan.

Extra gloves

Kändes sjukt bra att ägna en dag som denna till fysisk exercis i det fria. For iväg till Ärla på Scott'en i morse efter en utsökt natts sömn. Där hakade bror på iklädd sin splitt nya hjälm. Apropå hjälm så bör det nämnas att det bitvis var okynnets halt där skuggan från träden vid sidan av vägen hade fryst ner den nyss smälta snön, i dess dagliga rytm. Men ärligt talat så var det ingen av som vurpade även om det var på håret ett par gånger. Vi valde att dra oss mot Ånhammar men ändrade beslutet vid Högstenskorset på grund av att de små vägarna visade sig vara isigare än väntat. Styrde kosan norrut till Strängnäs istället på en snustorr väg i medvind. Tog en välbehövlig matbit i Strängnäs på en bänk i snön. Just det utomhus, sen blev det kallt i och med solens sjunkade ställning. Folk kan ha tyckt att det såg konstigt ut när bror värmde sina händer i mina armhålor efter vägen mot Härad. En annan sak som var konstigt eller snarare ....psykadelsikt var de två löpare som vi körde förbi i Härad. Som strax innan Kjula hann ifatt oss när vi tog en kort kisspaus. Snacka om elitlöpare i Rune Larssonsk anda. Sen delade vi på oss i Kjula och tog oss hem allenast. Nio träningsmil rikare. Yiihaa

Johan

Som ett paket på posten

Så har det äntligen anlänt. Paketet från utlandet laddat med cykelutrustning som kan få vilken människa som helst att se ut som en professionell cyklist i högform. Jag är inte på något vis cyklist själv och mina cykelturer brukar allt som vanligast sträcka sig mellan hemmet och affären, en sträcka på ungefär 1 km. Jag har egentligen alldeles för få meriter för att ge mig på ett projekt på så hög nivå som detta . Men jag ser ingen anledning till att lägga mig ner och självdö bara för det. För visst är allt möjligt bara viljan finns.

Och den finns där, rätt djupt men för varje dag som går så tycks den växa sig allt större. Viljan att svettas som en oxe, sova i en trång sovsäck varje dag, ha träningsvärk och blöta kläder men ändå må som en solstråle. Uppleva allt på samma gång och uträtta något storslaget. Något som ingen annan gör. Något fett...

Så imorrn kliver jag upp tidigt, klär mig efter vädret, tar på mig min nya fina hjälm (som ger mig löjligt mycket självförtroende) och ger mig ut i vår-Sverige och betar av ett par mil på cykeln.

För det här ska gå. Banne mig.

Philip

Vintercykligt värre!

Har så smått börjat lägga upp en tränings-strategi inför sommaren. Vi ska försöka hinna med i alla fall hundra mil på cykelsadeln innan vi åker iväg. Efter att fullkomligt ha förlorat mig i gastronomin och konfekters alla frestelser efter årsskiftet så känns det meningsfullt att spendera lite av dess kalorier på fysisk aktivitet. Även om det inte går på en dag att förändra en sådan vana så har jag ändå cyklat lite under vintern. Kan bara konstatera att när cykelbelysningens reflexer i snön skiner upp, och när knastret från de oförskämt greppvilliga däcken hugger tag, och när himlavalvet öppnar upp sig på en annars tom skogsväg, det är då som man inser att vintern må vara kall och mörk. Men den är banne mig minst lika vacker som våren, sommaren och hösten. Men eftersom att vi står på tröskeln till vår så känns det ändå lockande att plocka fram den andra cykeln och känna på den öppna landsvägens charm. Ser fram emot torra vägar med spänning.

Johan.