Fyrtiosex

46 dagar kvar.

Ordet jag söker är något i stil med obegripligt, surrealistiskt eller svindlande. För det är ju faktiskt inte alls längesen som vi tummade på att det skulle göras, då det blev bestämt. Ändå känner jag mig förvånansvärt väl förberedd och allt har gått som på räls. Bland annat har jag köpt en fräsch hoj, skaffat nytt jobb, börjat träningscykla, köpt biljetter, kartor och cykelutrustning och sålt den gamla hojen.

Går bra att träningscykla nu när snön har försvunnit ifrån vägarna även fast vädret allt som oftast är kasst. Kallt, blött och regnet piskades i ansiktet. Det gäller bara att komma över den där tröskeln, tvåmila-tröskeln då det slutar vara jobbigt att trampa. När kroppen sätter på auto-piloten och bara kör på utan större ansträngningar. Men ack så jag ser fram emot när man kan cykla i bara linnet i kvällssolen bland dom enorma träden i Kalifornien.

Så nu är det inte långt kvar längre, ett par veckor till sen är det vi som sitter där på planet till The City by the Bay förmodligen fullständigt ovetandes om vad som komma skall.

Jag lär ju skriva ner mina memoarer när jag kommer hem sen. Kanske. Inte.