I dream on two wheels

Sitter och sneglar på 'The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford' samtidigt som jag försöker komma på något intressant att skriva om. Egentligen så vill jag hellre se en annan film med ett kortare namn, men jag gillar Brad. P. Han förkroppsligar en dåres sinne så väl, och dårar finns det ju gott om. Idag stötte jag på många sådana på jobbet och när jag tänker på det så ska det bli skönt att marksätta nya vidder. För i USA så finns det inga dårar har jag hört.. blink blink. Närå, nog med cynism. Jag har haft lite problem med halsen bara så det har inte blivit så mycket träning på senaste. Måste vara det som gör att jag känner mig lite illa till mods. Däremot så är jag övertygad om att det halsonda snart kommer att ge sig av och jag kan vara glad att det kom nu och inte under resan. Det är bara 17 dagar kvar tills vi åker, om ett blink med ögat så står vi där i San Francisco och tittar oss omkring med nyfikna och förväntansfulla blinkar. Vi kommer att bo ett par nätter Downtown på ett hostel där vi i lugn och ro kan montera cyklarna som skickas i cykelkartonger, för att sedermera njuta av sweeeet vegetarisk mat, ta en klassisk bild där vi står med armarna runt varandras axlar och le falskt mot bakgrunden av GoldenGate bron och kanske gå vilse i Gaykvarteren med gråten i halsen som ett par barn som tappat bort Mamma. Kan ta någon dag att vänja sig vid tidsskillnaden också. Sen är planen att följa Western Express till Pueblo i Colorado och vidare på TransAm mot Yorktown strax söder om Washington DC. En bra sak är att vi har köpt bra kartor som vi ska sätta vårt hopp till. Kartor som ska leda oss genom denna Enorma klutt av sand, berg och plast som vi riktar vårat intresse mot med aktning. Förhoppningsvis så är det kartor som kommer att leda oss till bättre insikt om .... well Idunno meningen med livet eller nått.

Sincerely

Johan.

Ack, Södermanland

Jag är trött. Trött på dom sörmländska vägarna som alla ser nästan precis likadana ut, ingen väg är den andra olik känns det som. Visst är det fint längs sjöar och småvägar långt ifrån rondeller och rödljus men annars är det rätt likgiltigt såhär på våren innan grönskan riktigt har slagit igenom. Varken märkbara höjdskillnader eller balla vilddjur i omgivningen. Det blir bara svårare och svårare att hitta en ny och fräsch vägsträcka utan att konstatera att man redan har cyklat den sträckan två gånger tidigare. Sörmland är gjort helt enkelt.

Men i söndags körde jag en sjumila-runda (ensam!) med full packning på hojen. Blir lite svajigt när man har tyngdpunkten vid pakethållaren och cyklar ståendes i uppförsbacke. Annars gick det smidigt, går ju desto snabbare nerför! Var uppe i över 40 km/h på plan mark ett tag. Energi! Fast utan sällskap på vägarna blir det lätt tråkigt. Därför är det alltid roligt när det kommer någon medelåldersman på för liten racercykel och man får sig en liten pratstund och värdefulla tips på vart man hittar dom bästa cykelvägarna. Såsom i söndags, man är aldrig ensam där ute.

Några rundor till så är vi uppe i 100 träningsmil.

Wey!
/Philip


Brillor och vatten kommer man långt på.

The lovely bones

Söndagens runda gick till Stjärnhov via Ånhammar. Det var soligt och vad kan man säga, sörmlands natur är oerhört vacker. Egentligen så skulle vi lika gärna kunna stanna hemma och cykla omkring här hemma:) Fick sjukt ont i halsen på hemvägen, något som inte kändes speciellt angenämt när det var sisådär tre mil hem. Men det blev nio mil totalt och vi har fått in en aldrig tidigare upplevd lunk, som kan beskrivs som mer eller mindre en långpromenad. Inte längdmässigt men själva känslan att efter tio mil känna sig ganska oberörd av den fysiska aktiviteten. Helt underbar känsla som jag borde ha hittat för tio år sen. Men jag ligger ju lite efter i utvecklingen rent allmänt så..

Askmolnet. .. börjar faktiskt oroa mig litet. Vore ju ganska trist om vi inte kunde göra verklighet av våra planer på grund av ett moln. På ett annat plan så kan tycka att det är ganska häftigt när naturen säger ifrån. Jag känner hur den dumma lilla människan som bara härjar och förstör planeten får sitt värdiga straff. Så jag bugar ödmjukt inför problematiken. Har börjat skissa på en B-plan som utgår från Eskilstuna och där vi i sånt fall cyklar söderut via östeuropa mot turkiet och kanske in på Afrikanska kontinenten. Om inte en B-plan i alla fall ett riktigt häftigt potentiellt framtidsprojekt!

Det är mindre än månaden kvar, vi har cyklat ihop 60 träningsmil. Börjar kännas riktigt bra, och sjukt spännande inför kommande livsutsikter. Känns lika bra som när jag och min gode vän Nils planerade och tränade inför Kilimanjaro-bestigningen för fem år sedan. Hoppas det här slutar lika bra som det äventyret.

Signing out Johan.

Det fungerar

Tror jag. Efter 50 mil på cykeln tycks utrustningen fungera rätt bra, inga växlar som krånglar eller skor som skaver. Det är snarare min kropp som kan visa tecken på "skörhet" då och då, knäna vill sig inte riktigt, märks speciellt efter att man hoppat på cykeln igen efter en längre paus. Dock känns det inte alls under själva trampandet, bara efteråt. Har kollat på knäskydd i affären som ska hjälpa till att stabilisera knäna under aktivitet och köpt på mig ett lager av tigerbalsam. Tror jag överdoserade igår, höll på att frysa ihjäl.

En annan kroppsdel som tar mycket stryk är baken, aj. Vänjer mig inte riktigt vid sadeln, absolut inget stort problem men det känns inte skönt att hoppa upp på den igen efter paus. Hursomhelst, det är väl det minsta problemet, klart man får ont i röven när man cyklar så långt, skyll dig själv. Som Borat säger:

"Even though my anus was broken, I knew that the rest of our journey would be great success."

Ska köpa på mig lite (jättedyra) underställ och regnkläder snart sen är jag redo att kööra.

Bara fyra veckor kvar nu, det gillas.
Läskigt? Inte det minsta!

Wey!
/Philip

Vem bor på Harpsund när Statsministern inte bor där?

Ibland stöter man på typer, idag stötte vi på en typ i Malmköping. Någon hade vaknat på fel sida och såg några barn som cyklade på trottoaren (obs inte Philip och jag), och det fick de minsann veta att det får man inte göra. Sen ville hon klargöra även för oss sin ståndpunkt trots att vi inte cyklade på trottoaren. Det hoppade ur en och annan groda ur hennes mun kan jag säga. Det är något speciellt med vissa äldre människor och trafikregler. Bortsett från den lilla konfrontationen så var dagens tur en riktig höjdare. Vi cyklade söderut till Svalboviken via Näshulta. Vidare mot Malmköping via Mellösa där vi stannade på kyrkogården och löste romerska årtal. Nämnas bör också Harpsund och Fjellskäfte som vi passerade som var turens absoluta höjdpunkt med ett oerhört vackert landskap. Cyklandes på en smal gammal asfaltsväg med solen i zenit, vinden i ryggen, tillfälliga bäckar porlandes här och där och ängar som sluttar ner till en liten sjö. En ren njutning som bara kan upplevas på cykel. På ett ställe var det så mycket vatten att vägen låg under ytan. Det blev 11 mil idag och snart firar vi halva träningssträckan 50 mil tillsammans med att det om några dagar bara är 30 dagar kvar till vi far. En tid som börjar kännas riktigt kort och som ibland sätter en extra nerv i tillvaron. Egentligen så har vi koll på det mesta men ändå så kan jag ibland få en blockout och undra hur det verkligen kommer att gå. Min instinkt säger mig att detta kommer att bli ett mycket lyckat och spännande projekt som kommer att leda oss vidare i livet med en helt ny erfarenhet i ryggsäcken. Något som får mig att gå upp om morgonen och känna livsnerven sprudla. Ungefär ganska exakt i motsats till den där sura damen i Malmköping.

Dang!!

Johan

Mälaren runt.....delvis.

I fredags tog vi vår längsta träningstur hittills. Vi startade på morgonen i Eskilstuna med siktet inställt på vår granne i norr, Västerås. På tidövägen stötte vi på ganska många andra cyklister som passade på att ta vara på den torra asfalten. Väl i Västerås kastade vi i oss ett mål snabbmat, naturligtvis i utbildningssyfte eftersom att i USA så äter man bara snabbmat vad vi har hört. därför är det bra om vi tränar på samma näringsvärden som vi kommer att få i oss där. Sen finns det inte så mycket att säga om vägen till Strängnäs. Den är tråkig, har liten väggren och mycket bilar. I Strängnäs sken solen och känseln kom på besök igen i tårna. Sen var det mest att sitta med tungan utanför munnen, ungefär som en hund lite snett åt sidan sådär. Flåsandes tillbaka till Tuna med solen i ögonen. Tretton mil blev det, kändes helt ok faktiskt trots att det kändes lite stelt dagen efter. Får vi till några fler träningsrundor med samma längd så är det bra. För när allt kommer omkring så är det bara att vänja sig, tretton mil är vardagsmat i USA.