Mälaren runt.....delvis.

I fredags tog vi vår längsta träningstur hittills. Vi startade på morgonen i Eskilstuna med siktet inställt på vår granne i norr, Västerås. På tidövägen stötte vi på ganska många andra cyklister som passade på att ta vara på den torra asfalten. Väl i Västerås kastade vi i oss ett mål snabbmat, naturligtvis i utbildningssyfte eftersom att i USA så äter man bara snabbmat vad vi har hört. därför är det bra om vi tränar på samma näringsvärden som vi kommer att få i oss där. Sen finns det inte så mycket att säga om vägen till Strängnäs. Den är tråkig, har liten väggren och mycket bilar. I Strängnäs sken solen och känseln kom på besök igen i tårna. Sen var det mest att sitta med tungan utanför munnen, ungefär som en hund lite snett åt sidan sådär. Flåsandes tillbaka till Tuna med solen i ögonen. Tretton mil blev det, kändes helt ok faktiskt trots att det kändes lite stelt dagen efter. Får vi till några fler träningsrundor med samma längd så är det bra. För när allt kommer omkring så är det bara att vänja sig, tretton mil är vardagsmat i USA.