Ack, Södermanland

Jag är trött. Trött på dom sörmländska vägarna som alla ser nästan precis likadana ut, ingen väg är den andra olik känns det som. Visst är det fint längs sjöar och småvägar långt ifrån rondeller och rödljus men annars är det rätt likgiltigt såhär på våren innan grönskan riktigt har slagit igenom. Varken märkbara höjdskillnader eller balla vilddjur i omgivningen. Det blir bara svårare och svårare att hitta en ny och fräsch vägsträcka utan att konstatera att man redan har cyklat den sträckan två gånger tidigare. Sörmland är gjort helt enkelt.

Men i söndags körde jag en sjumila-runda (ensam!) med full packning på hojen. Blir lite svajigt när man har tyngdpunkten vid pakethållaren och cyklar ståendes i uppförsbacke. Annars gick det smidigt, går ju desto snabbare nerför! Var uppe i över 40 km/h på plan mark ett tag. Energi! Fast utan sällskap på vägarna blir det lätt tråkigt. Därför är det alltid roligt när det kommer någon medelåldersman på för liten racercykel och man får sig en liten pratstund och värdefulla tips på vart man hittar dom bästa cykelvägarna. Såsom i söndags, man är aldrig ensam där ute.

Några rundor till så är vi uppe i 100 träningsmil.

Wey!
/Philip


Brillor och vatten kommer man långt på.