Eller kanske 'dust in the headwind' eller rent av 'dust in the f*#^ing wind'. Naval.
Till att borja med ber vi om ursakt for att vi inte har skrivit pa bloggen pa lange. Vi befinner oss i Pittsburg I Kansas, precis pa gransen till Missouri. Vi har valt att placera en valbehovlig vilodag har. Sitter pa ett bibliotek och blippar just nu.
Veckan som har gatt har varit mycket ambivalent. Vi for fran Pueblo i Colorado och hade en helt underbar medvind i ett plattare landdskap an havet. Bara akrar akrar och bokstavligen kurvlost. Avverkade hela 50 mil pa tre dagar dar i borjan, sen vande vinden och vi hade nagra dagar med fruktansvart tuff motvind. Vinden har varit ett stort problem men vi har upptackt fler saker som gor saker och ting problemfyllt. Hettan, med luftfuktigheter pa nastan 100% och dagar med 100 fahrenheitgrader (vet inte vad det blir i celsius). Det paminner om Tanzania bara det att det ar inte kallt pa natten har som det ar dar. Vi har legat och mest vantat ut natterna da det ar for varmt for att sova. Hade det inte varit for myggen sa hade vi sovit utan talt. Campingplatserna ar fa och det ar svart att hitta bra platser att sova pa. Vi har spontansovit en del pa motel den senaste tiden aven om det svider i planboken litegrann.
Det bra ar att manniskorna i Kansas har varit de absolut trevligaste av de stater vi har varit i. De flesta hejar och ar glada och i forrgar sa fick vi sova i ett forsamlingshem med AC och vi fick ta vad vi ville i kylskapen. Lite senare kom ett par andra killar (Kieth & Steve) som cyklade bort fran oljebaltet i Louisiana som underholl oss val. Ena killen jobbade pa cykelaffar och bada var vegetariener. Snacka om sammantraffande, vi hade mycket kul att prata om. Det ar manga langfardscyklister som passerar oss nu, vi har stott pa 40-50 stycken och det ar alltid kul att dela erfarenheter.
En sak som slar mig ofta ar hur trasigt USA ar, for manga gangar har vi cyklat igenom spokstader dar allt bara forfaller och vaxer igen. Man ser massor med affarer som star tomma och de enda som bor kvar ar gamlingar. De unga aker val till storstader och forsoker fa jobb antar jag. En annan sak som jag tanker pa hela tiden ar hur mycket bil amerika aker. Ar det mer an fem meter att ga da tar man bilen, finns inga cykelbanor eller gedigna trottoarer. Alla affarer har drive in och allt ar anpassat for bil. Gar man runt i en stad sa ser man kanske ett par andra manniskor som gar eller cyklar, fyllon och uteliggare. Heeeeeeeellt otroligt. Jag ogillade bilar nar jag lamnade Sverige. Nu hatar jag bilismen mer an nagot annat. Fraga Philip:)
Nu har vi iaf cyklat 380 mil och vi har snittat varje dag drygt 100km. Vi har blivit lite battre pa att ata. Tro inte att vi kommer hem som muskelberg nu, utan snarare som Robinson-Jerker. Jag blev utskrattad pa en liten lunchresaurang i Colorado nar jag sa att jag inte at kott. Gor fortfarande inte det och hoppas slippa det. Skitasvart att hitta mat som inte innehaller kott . Men det har gatt hittills. Nar vi cyklar sa ar det bara att diciplinera sig och det basta ar att hitta nagon trallvanlig lat som man kan nynna pa och gnissla tander till under dagen. Sen nar man har nynnat den ett par hundra ganger da flikar det in nagon annan lat som man fortsatter pa. Kan vara allt mojligt men det blir automatiskt nagot med svenskt ursprung.
Senaste dagarna har det varit Kleerup - with every heartbeat, Kent - Columbus och The Knife - Rock classics for att namna nagra.
Nu ser vi fram emot ett bergigt och varmt Missouri och hoppas pa moln och medvind:)
Kram. Johan. & Bror
fredag 25 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
Vote for Pueblo
Antligen kan vi nu dunka oss i ryggen efter att ha natt ett stort delmal. Pueblo i Colorado. Ingen kan nu ta ifran oss att vi har cyklat hela Western Express. For er som inte vet sa ar det en speciell cykelrutt som gar genom de torraste och bergigaste staterna i USA. Efter detta sa fortsatter vi pa Transamerican Trail. Men forst ska vi vila vara knan efter att ha cyklat pa ganska mycket sen Cedar City i Utah. Hela Utah var valdigt varmt och torrt och vi drack som regel mer an sex liter vatska om dagen. Det var mycket upp och ner, saledes ocksa i Colorado. Vi har trampat upp for ett par riktigt hoga berg senast igar var vi uppe pa 3447 moh. Berg i all ara, det ar nagot man kan vanja sig med....motvinden! Den har demoniska motvinden har hemsokt oss genom hela Colorado och mestadelen av Utah med undantag for en dag i Escalante. I forrgar cyklade vi 13 mil i full "thunderstorm" motvind....applader. Tack, tack sa mycket. Jag trodde inte heller att det var genomforbart. Forstar fortfarande inte hur vi gjorde. Vi snackar grenar och saker i luften. Nu har vi som sagt korsat de varsta bergen och nu vantar ett platt Kansas och lat vid Guuuuuuud det vara vindar i ratt riktning. Vi har efter ett misslyckat forsok att hitta ett Best Western hotell, nu tagit in pa ett lite billigare men anda ganska trevligt motell. Precis som i filmer sa parkerar man en meter fran dorren. Vi har fyllt vara magar med japansk mat och tackt vara knan med tiger balsam sen dunkar vi vara ryggar en extra gang. Detta ar livet:)
Vi har tack vare tidningar och roster hort om ett stort gang forna soldater med krigsskador som cyklar samma vag som oss, de ligger tre dagar efter nu och kommer nog att komma ifatt oss nagonstans i Kansas. Det vore riktig kul med lite sallskap sen Ashton och Jesse lamnade oss i Cedar city for att ta bussen till dar vi ar nu i Pueblo. Lite lamt men de hade en annan deadline.
Maste dra upp en anekdot om en gang i Utah vid en sjo som heter Lake Panguitch for en vecka sen lite drygt. Det borjade smattra i utrustningen. Nagot i luften. Helt plotsligt svart i luften. Helt slut i benen men det var bara att trampa pa och inte andas. En mutantmyggattack utan dess like. Myggor stora som .. sa har (haller handerna tre decimeter fran varandra i luften). Numen seriost skitstora myggor som fullkomligt tackte lufthalen i hjalmen och fick faste overallt i kladerna. Kautokeino sommaren 2009, Elias du var dar. Du vet hur det var. Tankt dig det fast fem ganger varre. Helt sjuuukt. Vi trampade pa nagra kilometer sen gick det over och precis da far philip punka. Hade han fatt punkan mitt bland myggen sa hade hela hans blodarsenal varit utspridd i tusentals amerikanska myggors magar just nu. Lite tur i oturen kan man saga.
Punkastallningen star 5-3 till Philip.
Seeya. Johan.
Vi har tack vare tidningar och roster hort om ett stort gang forna soldater med krigsskador som cyklar samma vag som oss, de ligger tre dagar efter nu och kommer nog att komma ifatt oss nagonstans i Kansas. Det vore riktig kul med lite sallskap sen Ashton och Jesse lamnade oss i Cedar city for att ta bussen till dar vi ar nu i Pueblo. Lite lamt men de hade en annan deadline.
Maste dra upp en anekdot om en gang i Utah vid en sjo som heter Lake Panguitch for en vecka sen lite drygt. Det borjade smattra i utrustningen. Nagot i luften. Helt plotsligt svart i luften. Helt slut i benen men det var bara att trampa pa och inte andas. En mutantmyggattack utan dess like. Myggor stora som .. sa har (haller handerna tre decimeter fran varandra i luften). Numen seriost skitstora myggor som fullkomligt tackte lufthalen i hjalmen och fick faste overallt i kladerna. Kautokeino sommaren 2009, Elias du var dar. Du vet hur det var. Tankt dig det fast fem ganger varre. Helt sjuuukt. Vi trampade pa nagra kilometer sen gick det over och precis da far philip punka. Hade han fatt punkan mitt bland myggen sa hade hela hans blodarsenal varit utspridd i tusentals amerikanska myggors magar just nu. Lite tur i oturen kan man saga.
Punkastallningen star 5-3 till Philip.
Seeya. Johan.
torsdag 10 juni 2010
Miraklet pa Sol-Cycles
Nu vet jag inte riktigt vad Philip just skrev, men det var nagot om vrede. Sa Ok, javisst ga du dar hemma och tyck att jag ar barnslig som blir arg over nagot sa naivt som en punka. MEN, lat mig forklara. Vi har blivit varse bade extrem motvind och medvind. Den ena da det slutar blasa i ryggen forst nar man ligger i 40 blas, den andra nar man far trampa pa lattaste vaxeln i nerforsbacke och det med nappe gar precis sa fort att det fysiskt mojligt gar att halla balansen. Idag var det motvind, inte extrem sadann men anda motvind, efter att ha cyklat 8 mil sa blir det punka bak av naturliga skal eftersom att jag lyckades kora pa en vass sten. Ok bra, det ar lugnt sa, forsta punkan pa hela resan sa det ar sant man far ta. Efter att ha cyklat 13 mil, och nu borjar det ga uppfor. Lattaste vaxeln i, solen den branner ungefar lika mycket som det gor vid lunchtid i Dar es Salaam. Plotsligt punka pa framdacket, och nu borjar jag bli arg och hungrig. Ner i diket och laga. Slangarna pa vag att ta slut. Ingen cykelaffar i narheten precis. Ber en bon att vi ska komma fram. 1 mil kvar. Inom fem minuter punka pa bakdacket.
Jag dog dar, bade fysiskt och psykiskt. Philip kunde inget annat an att skratta aven om han inte vagade visa det. For jag var en mordarmaskin. Har inte varit sa har arg sen alla problem med min forra bil, da jag kastade mobilen allt vad jag hade i golvet. Darrandes av vrede (som satt kvar langt efter) och med en vilopuls pa 130 fipplandes och tappandes med saker och tillslut fick jag ihop det mitt i allt. Inget vatten kvar. Torstar ihjal. Pa tok for sent. Forsta tanke, maste fa tag i fler extraslangar. Skit. Vi kom fram till malet till slut iaf.
"Is there anything you need?" Vanlig rost fran en kille som lastar grejer ur en bil pa huvudgatan. En cykelaffar vore bra sager jag och han svarar att han snart kommer att vara pa plats. Jaha pa plats, varda? Pa cykelaffaren svarar han. "Im the guy who owns the place" Brett leende.
Det finns en cykelaffar och han har precis det jag ska ha. Cykelpersonal alltsa, ogonen taras:)
Utanfor kommer en hippiegubbe och bjuder pa energikaka, energidryck och iskallt vatten fran en kalla uppe i bergen. Han tycker att vara cyklar ar fina och tunga sen lyckar han oss till.
Visste inte om jag trodde pa bonesvar, men det dar var banne mig ett sadant rakt upp och ner.
Det ar sant har som gor Amerika. Och aven om vissa dagar ar skit sa har jag aldrig ens narmat mig nagon tanke pa att ge upp. Vi ar har och vi alskar det vi gor. Imorgon ska vi upp pa 3000 meters hojd och supa i oss lite tunn luft. Snart i Pueblo! Yiiiihaaaa!
Johan.
Obs las aven philips inlagg nedan som skrevs nyss.
Jag dog dar, bade fysiskt och psykiskt. Philip kunde inget annat an att skratta aven om han inte vagade visa det. For jag var en mordarmaskin. Har inte varit sa har arg sen alla problem med min forra bil, da jag kastade mobilen allt vad jag hade i golvet. Darrandes av vrede (som satt kvar langt efter) och med en vilopuls pa 130 fipplandes och tappandes med saker och tillslut fick jag ihop det mitt i allt. Inget vatten kvar. Torstar ihjal. Pa tok for sent. Forsta tanke, maste fa tag i fler extraslangar. Skit. Vi kom fram till malet till slut iaf.
"Is there anything you need?" Vanlig rost fran en kille som lastar grejer ur en bil pa huvudgatan. En cykelaffar vore bra sager jag och han svarar att han snart kommer att vara pa plats. Jaha pa plats, varda? Pa cykelaffaren svarar han. "Im the guy who owns the place" Brett leende.
Det finns en cykelaffar och han har precis det jag ska ha. Cykelpersonal alltsa, ogonen taras:)
Utanfor kommer en hippiegubbe och bjuder pa energikaka, energidryck och iskallt vatten fran en kalla uppe i bergen. Han tycker att vara cyklar ar fina och tunga sen lyckar han oss till.
Visste inte om jag trodde pa bonesvar, men det dar var banne mig ett sadant rakt upp och ner.
Det ar sant har som gor Amerika. Och aven om vissa dagar ar skit sa har jag aldrig ens narmat mig nagon tanke pa att ge upp. Vi ar har och vi alskar det vi gor. Imorgon ska vi upp pa 3000 meters hojd och supa i oss lite tunn luft. Snart i Pueblo! Yiiiihaaaa!
Johan.
Obs las aven philips inlagg nedan som skrevs nyss.
"Men vem ar det som har lagt ut taggar pa vagen?!"
Sitter i Dolores, Colorado och avnjuter att vi antligen har lamnat Utah bakom oss och att dagens runda ar till anda. 15 mil vart det idag, platt var det, och "sidvindigt"
Idag gick det for min del (philip) bra for en gangs skull, de senaste dagarnas glodande sol har stekt mig rejalt och det ar svart att halla fokus pa trampandet nar man ar lika blot av svett som en skurtrasa, det rinner over hela kroppen, forsar ner ifran ryggen och solkramen foljer med i den aldrig sinande strommen vilket gor att man behover kladda in sig i det dar flera ggr om dagen. Ja, varmt ar det minsann men nu hoppas vi pa en aningens svalare klimat, vi sitter namligen precis nedanfor dar klippiga bergen borjar, The Rockys som man sager har. Och jag ser fram emot det, oerhort mycket. For har man val tagit sig over dessa berg sa ar det inte sa mycket berg kvar att ta sig over. I kansas och resten av staterna efter colorado sa ska det enligt kartan vara helt platt (undantag appacherna) och det gillas starkt, bara att satta segel och glida in i Washington ;) Nejda, sa latt kanske det inte ar men vi gillar tanken pa plan mark.
Sa imorrn borjar klattringen, vi beraknas vara framme i Pueblo den 17 Juni. Pueblo ligger precis efter bergsskedjan och darefter blir det som sagt platt. Vi har det som mal iaf, 17 Juni i Pueblo, da ska vi lyxa med hotell, treratters och biobesok. Vilodag alltsa. Men det ar ett tag dit och innan dess blir det till att kampa, nar det ar raiktigt brandt och man ar riktigt slut brukar hastigheten ibland ligga pa 3-4 mph, vilken ar ooerhort sakta. Och det ar nog darikring vi kommer ligga i en vecka nu. (Annars ar hastighetsrekordet 45 mph vilket motsvarar typ 70 kmh eler natt, da haller man hart i styret och tanker: ramlar jag nu sa dor jag :)
Men det ar inte svart att bli peppad har i staterna, massor med bilister och motorcyklister brukar vinka och ge tummen upp, Otroligt energigivande och tacksamt. Jag vet inte hur manga "Oh wow, awesome! Good luck guys!" vi har fatt nar vi berattar om var resa. Fast manga tycker nog vi ar lite konstiga ocksa, sarskillt pensionarerna som brukar tappa hakan och snabbt avlagsna sig ifran platsen nar dom inser att man ar av helt annat virke. Tyvarr finns det vissa motorcykeltontar som sitter dar pa sina feta hojar och ger en fingret nar de susar forbi. Patetiskt, 50ariga gubbar som fortfarande vill halla rebellen i sig vid liv samtidigt som dom haller pa att tappa haret. Skrattretande helt enkelt.
Angaende min kroppsliga hygien och form sa kan jag saga att vaderna borjar sa smatt ta en ny skepnad, muskler. mmm. Annars ar jag ur funktion rent estetiskt sett, small som en pinne, ful frisyr, och jooooooooordens bonnbranna, vi pratar dag och natt har, brun pa armarna, kritvit pa axlarna, sen sa har jag bara linnen att anvanda nar jag inte cyklar, typiskt. Jag ser annorlunda ut redan efter tre veckor. Och vanta bara tills jag kommer hem.
Hursomhelst sas kan man sumera dagen foljande: Medans det for mig flot pa friktionsfritt sa var det raka motsatsen for Johan. Han hade det tufft idag pojken, tre punkteringar inom loppet av bara nagra timmar. Efter den tredje nar vi bara var nagra miles ifran campingen sa vart han ursinnig, ur balans, havererade mentalt, han skakade av ilska sadar som bara johan kan. Det vart for mycket for honom. Visst har jag tidigare hort johan bli sa arg pa resan att han nastan pa allvar forsokte overtyga mig om att tynglagen maste ha andrats men det var ingenting mot vad idag. Darav titeln, taggar pa vagen, ja vem har lagt dom dar? Jag fick forsoka muntra upp honom med glass och jordgubbar, fungerade lite grann tror jag, for nu ar han inte arg langre.
Ibland saknar man tryggheten darhemma, en riktig sang, rena klader och den svenska matens briljans. (Har smakar all mat godis) Men det galler da att fokusera pa det lilla har i livet som man mar bra av och se fram emot dagen vi rullar in i Washinton. For vissa dagar ar bara skit det kan jag inte forneka.
Whey!
/Philip
PS. Tveka inte att kommentera, det ar jattekul att lasa!
Idag gick det for min del (philip) bra for en gangs skull, de senaste dagarnas glodande sol har stekt mig rejalt och det ar svart att halla fokus pa trampandet nar man ar lika blot av svett som en skurtrasa, det rinner over hela kroppen, forsar ner ifran ryggen och solkramen foljer med i den aldrig sinande strommen vilket gor att man behover kladda in sig i det dar flera ggr om dagen. Ja, varmt ar det minsann men nu hoppas vi pa en aningens svalare klimat, vi sitter namligen precis nedanfor dar klippiga bergen borjar, The Rockys som man sager har. Och jag ser fram emot det, oerhort mycket. For har man val tagit sig over dessa berg sa ar det inte sa mycket berg kvar att ta sig over. I kansas och resten av staterna efter colorado sa ska det enligt kartan vara helt platt (undantag appacherna) och det gillas starkt, bara att satta segel och glida in i Washington ;) Nejda, sa latt kanske det inte ar men vi gillar tanken pa plan mark.
Sa imorrn borjar klattringen, vi beraknas vara framme i Pueblo den 17 Juni. Pueblo ligger precis efter bergsskedjan och darefter blir det som sagt platt. Vi har det som mal iaf, 17 Juni i Pueblo, da ska vi lyxa med hotell, treratters och biobesok. Vilodag alltsa. Men det ar ett tag dit och innan dess blir det till att kampa, nar det ar raiktigt brandt och man ar riktigt slut brukar hastigheten ibland ligga pa 3-4 mph, vilken ar ooerhort sakta. Och det ar nog darikring vi kommer ligga i en vecka nu. (Annars ar hastighetsrekordet 45 mph vilket motsvarar typ 70 kmh eler natt, da haller man hart i styret och tanker: ramlar jag nu sa dor jag :)
Men det ar inte svart att bli peppad har i staterna, massor med bilister och motorcyklister brukar vinka och ge tummen upp, Otroligt energigivande och tacksamt. Jag vet inte hur manga "Oh wow, awesome! Good luck guys!" vi har fatt nar vi berattar om var resa. Fast manga tycker nog vi ar lite konstiga ocksa, sarskillt pensionarerna som brukar tappa hakan och snabbt avlagsna sig ifran platsen nar dom inser att man ar av helt annat virke. Tyvarr finns det vissa motorcykeltontar som sitter dar pa sina feta hojar och ger en fingret nar de susar forbi. Patetiskt, 50ariga gubbar som fortfarande vill halla rebellen i sig vid liv samtidigt som dom haller pa att tappa haret. Skrattretande helt enkelt.
Angaende min kroppsliga hygien och form sa kan jag saga att vaderna borjar sa smatt ta en ny skepnad, muskler. mmm. Annars ar jag ur funktion rent estetiskt sett, small som en pinne, ful frisyr, och jooooooooordens bonnbranna, vi pratar dag och natt har, brun pa armarna, kritvit pa axlarna, sen sa har jag bara linnen att anvanda nar jag inte cyklar, typiskt. Jag ser annorlunda ut redan efter tre veckor. Och vanta bara tills jag kommer hem.
Hursomhelst sas kan man sumera dagen foljande: Medans det for mig flot pa friktionsfritt sa var det raka motsatsen for Johan. Han hade det tufft idag pojken, tre punkteringar inom loppet av bara nagra timmar. Efter den tredje nar vi bara var nagra miles ifran campingen sa vart han ursinnig, ur balans, havererade mentalt, han skakade av ilska sadar som bara johan kan. Det vart for mycket for honom. Visst har jag tidigare hort johan bli sa arg pa resan att han nastan pa allvar forsokte overtyga mig om att tynglagen maste ha andrats men det var ingenting mot vad idag. Darav titeln, taggar pa vagen, ja vem har lagt dom dar? Jag fick forsoka muntra upp honom med glass och jordgubbar, fungerade lite grann tror jag, for nu ar han inte arg langre.
Ibland saknar man tryggheten darhemma, en riktig sang, rena klader och den svenska matens briljans. (Har smakar all mat godis) Men det galler da att fokusera pa det lilla har i livet som man mar bra av och se fram emot dagen vi rullar in i Washinton. For vissa dagar ar bara skit det kan jag inte forneka.
Whey!
/Philip
PS. Tveka inte att kommentera, det ar jattekul att lasa!
söndag 6 juni 2010
Bilder!
Utah, ett berg pa 10000 feet som vi akte upp for idag. vansinnigt jobbigt, tog hela dagen. (Notera att bilderna inte ar i kronologisk ordning)
Rakstrackor utan dess like i Utah och Nevada
Punka i Nevada, Johan blir apsur nar man ropar PUNKA! 4-0 till mig i punkteringar
Forsta cykeldagen i kalifornien, ballt med peacocks tanker man innan man inser att dom skriker likt tuppar hela natten utanfor taltet.
San Francisco
Igar, Utah. Bryce Canyon. Dar fanns tillochmed en cykelbana!!!
Vara vanner Ashton och Jesse visar upp veckans skord i bonnbranna. Akte med dom i en vecka. Helfina killar.
Nevada helt enkelt
Carson pass i Kalifornien, efter tre dagar med uppforsbacke sa vart det til slut nerfor. mumma!onsdag 2 juni 2010
komplt..
En liten komplettering till Philip nyligen publicerade inlagg.
Vi har skrivit mycket om hur tungt det har gatt. En vilodag var precis vad vi behovde. Vi har skaffat lite nya dack och slangar och sant. Det finns saker som ar bra med det har landet ocksa. En kvall nar vi anlande Fallon i Nevada sa kom det fram en dam till oss och fragade vart vi skulle. Sen tog modersinstinkten over och hon erbjod att vi skulle fa sova hemma pa deras grasmatta och duscha hemma hos dem. Vi tackade odmjukt nej da vi stallt in oss pa att bara sla upp taltet pa narmsta camping och sova. Hon fragade om vi hade mat och det hade vi. Nar vi kom dit sa drojde det inte lange forens hon kom med ett helt smorgasbord med mat och dryck som hon skankte oss. Antagligen sa tyckte hon att vi sag for smala ut far vart eget basta. Haha. Feta amerikaner finns det ju gott om iaf.
Nu sitter vi har i mormonernas hemstad och forsoker vila. Skont att det gar att sova nu nar varmen har kommit. Den kom som pa posten. Lipsylen och tigerbalsamet har metamorfoserats till flytande vatska:) Men imorgon ska vi upp pa nastan 11000 fot sa da far vi val tillbaka lite kyla igen.
Ok, det var val allt for nu.
Johan
Vilodagen
Idag far kroppen vila ut, vi har kort pa som oxar i fjorton dagar nu och hunnit avverka ca 150 mil. Det tar pa kroppen att sitta pa den dar sadeln hela dagarna och klattra upp for bergen med tung packning dagarna i anda. Sa idag passade vi pa att stanna i Cedar City, Utah och bara njuta av att slippa uppforsbackarna och motvinden och istallet fokusera helt pa varmen, duscharna, sotsakerna och en god bok i skuggan. Tyvarr lamnade vara vanner Ashton och Jesse oss imorse for att ta bussen over the rockys. Trakigt, dom var supertrevliga och trampade i ett bra tempo. Men dom saknade viljan, "den svenska moraviljan" som Johan skulle ha sagt, han namner Mora dagligen nar han stoter pa diverse foreteelser och saker som ar typiska for usa :)
Annars gar det sakta men sakert framat, motvinden har piskat oss i ansiktet dom tva senaste dagarna och det kanns drygt nar man far ligga pa laga vaxlar i nerforsbackarna for att komma nagonvart. Men beloningen kommer nar man runt kl 17-18 drar upp taltet och kryper ner i sovsacken tillsammans med en pocketbok och en macka med jordnotssmor (Vi ar inne pa var fjarde burk jordnotssmor) Det ar de sma detaljerna som gor det. Absolut.
Ungefarliga halltider en vanlig dag:
07.30 - Vakna, slanga i sig lite frulle och packa grejerna.
08.30 - Borja cykla
11.30 - Lunch
16.00 - Hitta Camping, sla upp talt, ata kvallsmat. Handla mat
20.00 - Sova
Sa ser det pa en hoft ut en vanlig dag i en langfardscyklist liv.
Wey!
/Philip
Annars gar det sakta men sakert framat, motvinden har piskat oss i ansiktet dom tva senaste dagarna och det kanns drygt nar man far ligga pa laga vaxlar i nerforsbackarna for att komma nagonvart. Men beloningen kommer nar man runt kl 17-18 drar upp taltet och kryper ner i sovsacken tillsammans med en pocketbok och en macka med jordnotssmor (Vi ar inne pa var fjarde burk jordnotssmor) Det ar de sma detaljerna som gor det. Absolut.
Ungefarliga halltider en vanlig dag:
07.30 - Vakna, slanga i sig lite frulle och packa grejerna.
08.30 - Borja cykla
11.30 - Lunch
16.00 - Hitta Camping, sla upp talt, ata kvallsmat. Handla mat
20.00 - Sova
Sa ser det pa en hoft ut en vanlig dag i en langfardscyklist liv.
Wey!
/Philip
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
