"Men vem ar det som har lagt ut taggar pa vagen?!"

Sitter i Dolores, Colorado och avnjuter att vi antligen har lamnat Utah bakom oss och att dagens runda ar till anda. 15 mil vart det idag, platt var det, och "sidvindigt"

Idag gick det for min del (philip) bra for en gangs skull, de senaste dagarnas glodande sol har stekt mig rejalt och det ar svart att halla fokus pa trampandet nar man ar lika blot av svett som en skurtrasa, det rinner over hela kroppen, forsar ner ifran ryggen och solkramen foljer med i den aldrig sinande strommen vilket gor att man behover kladda in sig i det dar flera ggr om dagen. Ja, varmt ar det minsann men nu hoppas vi pa en aningens svalare klimat, vi sitter namligen precis nedanfor dar klippiga bergen borjar, The Rockys som man sager har. Och jag ser fram emot det, oerhort mycket. For har man val tagit sig over dessa berg sa ar det inte sa mycket berg kvar att ta sig over. I kansas och resten av staterna efter colorado sa ska det enligt kartan vara helt platt (undantag appacherna) och det gillas starkt, bara att satta segel och glida in i Washington ;) Nejda, sa latt kanske det inte ar men vi gillar tanken pa plan mark.

Sa imorrn borjar klattringen, vi beraknas vara framme i Pueblo den 17 Juni. Pueblo ligger precis efter bergsskedjan och darefter blir det som sagt platt. Vi har det som mal iaf, 17 Juni i Pueblo, da ska vi lyxa med hotell, treratters och biobesok. Vilodag alltsa. Men det ar ett tag dit och innan dess blir det till att kampa, nar det ar raiktigt brandt och man ar riktigt slut brukar hastigheten ibland ligga pa 3-4 mph, vilken ar ooerhort sakta. Och det ar nog darikring vi kommer ligga i en vecka nu. (Annars ar hastighetsrekordet 45 mph vilket motsvarar typ 70 kmh eler natt, da haller man hart i styret och tanker: ramlar jag nu sa dor jag :)

Men det ar inte svart att bli peppad har i staterna, massor med bilister och motorcyklister brukar vinka och ge tummen upp, Otroligt energigivande och tacksamt. Jag vet inte hur manga "Oh wow, awesome! Good luck guys!" vi har fatt nar vi berattar om var resa. Fast manga tycker nog vi ar lite konstiga ocksa, sarskillt pensionarerna som brukar tappa hakan och snabbt avlagsna sig ifran platsen nar dom inser att man ar av helt annat virke. Tyvarr finns det vissa motorcykeltontar som sitter dar pa sina feta hojar och ger en fingret nar de susar forbi. Patetiskt, 50ariga gubbar som fortfarande vill halla rebellen i sig vid liv samtidigt som dom haller pa att tappa haret. Skrattretande helt enkelt.

Angaende min kroppsliga hygien och form sa kan jag saga att vaderna borjar sa smatt ta en ny skepnad, muskler. mmm. Annars ar jag ur funktion rent estetiskt sett, small som en pinne, ful frisyr, och jooooooooordens bonnbranna, vi pratar dag och natt har, brun pa armarna, kritvit pa axlarna, sen sa har jag bara linnen att anvanda nar jag inte cyklar, typiskt. Jag ser annorlunda ut redan efter tre veckor. Och vanta bara tills jag kommer hem.

Hursomhelst sas kan man sumera dagen foljande: Medans det for mig flot pa friktionsfritt sa var det raka motsatsen for Johan. Han hade det tufft idag pojken, tre punkteringar inom loppet av bara nagra timmar. Efter den tredje nar vi bara var nagra miles ifran campingen sa vart han ursinnig, ur balans, havererade mentalt, han skakade av ilska sadar som bara johan kan. Det vart for mycket for honom. Visst har jag tidigare hort johan bli sa arg pa resan att han nastan pa allvar forsokte overtyga mig om att tynglagen maste ha andrats men det var ingenting mot vad idag. Darav titeln, taggar pa vagen, ja vem har lagt dom dar? Jag fick forsoka muntra upp honom med glass och jordgubbar, fungerade lite grann tror jag, for nu ar han inte arg langre.

Ibland saknar man tryggheten darhemma, en riktig sang, rena klader och den svenska matens briljans. (Har smakar all mat godis) Men det galler da att fokusera pa det lilla har i livet som man mar bra av och se fram emot dagen vi rullar in i Washinton. For vissa dagar ar bara skit det kan jag inte forneka.

Whey!
/Philip

PS. Tveka inte att kommentera, det ar jattekul att lasa!