Miraklet pa Sol-Cycles

Nu vet jag inte riktigt vad Philip just skrev, men det var nagot om vrede. Sa Ok, javisst ga du dar hemma och tyck att jag ar barnslig som blir arg over nagot sa naivt som en punka. MEN, lat mig forklara. Vi har blivit varse bade extrem motvind och medvind. Den ena da det slutar blasa i ryggen forst nar man ligger i 40 blas, den andra nar man far trampa pa lattaste vaxeln i nerforsbacke och det med nappe gar precis sa fort att det fysiskt mojligt gar att halla balansen. Idag var det motvind, inte extrem sadann men anda motvind, efter att ha cyklat 8 mil sa blir det punka bak av naturliga skal eftersom att jag lyckades kora pa en vass sten. Ok bra, det ar lugnt sa, forsta punkan pa hela resan sa det ar sant man far ta. Efter att ha cyklat 13 mil, och nu borjar det ga uppfor. Lattaste vaxeln i, solen den branner ungefar lika mycket som det gor vid lunchtid i Dar es Salaam. Plotsligt punka pa framdacket, och nu borjar jag bli arg och hungrig. Ner i diket och laga. Slangarna pa vag att ta slut. Ingen cykelaffar i narheten precis. Ber en bon att vi ska komma fram. 1 mil kvar. Inom fem minuter punka pa bakdacket.

Jag dog dar, bade fysiskt och psykiskt. Philip kunde inget annat an att skratta aven om han inte vagade visa det. For jag var en mordarmaskin. Har inte varit sa har arg sen alla problem med min forra bil, da jag kastade mobilen allt vad jag hade i golvet. Darrandes av vrede (som satt kvar langt efter) och med en vilopuls pa 130 fipplandes och tappandes med saker och tillslut fick jag ihop det mitt i allt. Inget vatten kvar. Torstar ihjal. Pa tok for sent. Forsta tanke, maste fa tag i fler extraslangar. Skit. Vi kom fram till malet till slut iaf.

"Is there anything you need?" Vanlig rost fran en kille som lastar grejer ur en bil pa huvudgatan. En cykelaffar vore bra sager jag och han svarar att han snart kommer att vara pa plats. Jaha pa plats, varda? Pa cykelaffaren svarar han. "Im the guy who owns the place" Brett leende.
Det finns en cykelaffar och han har precis det jag ska ha. Cykelpersonal alltsa, ogonen taras:)
Utanfor kommer en hippiegubbe och bjuder pa energikaka, energidryck och iskallt vatten fran en kalla uppe i bergen. Han tycker att vara cyklar ar fina och tunga sen lyckar han oss till.
Visste inte om jag trodde pa bonesvar, men det dar var banne mig ett sadant rakt upp och ner.

Det ar sant har som gor Amerika. Och aven om vissa dagar ar skit sa har jag aldrig ens narmat mig nagon tanke pa att ge upp. Vi ar har och vi alskar det vi gor. Imorgon ska vi upp pa 3000 meters hojd och supa i oss lite tunn luft. Snart i Pueblo! Yiiiihaaaa!

Johan.

Obs las aven philips inlagg nedan som skrevs nyss.