We are there, it's done.
I hostas skakade vi hand pa att korsa amerikanska kontinenten pa cykel. Ett beslut som har gett oss ovarderliga kunskaper om manniskor, fysik och psykologi. Kan nog pasta att det var ett beslut som forandrade vara liv. Det ar inte varje dag man tar beslut som ror till det i vardagens sega gryta, men vi har gjort det har nu och vi alskar det. Det ar lite svart att sammanfatta hela resan pa ett inlagg men for statistikklubben som antecknar sa kommer har foljande information fran cykeldatorn:
Totatalt sa cyklade vi 6157km (+700km traning i Sverige)
Antal cykeldagar blev exakt 60st och vi snittade 102km varje dag.
Langsta strackan vi gjorde pa en dag var 188km i Kansas och langsta dagen tidsmassigt blev 8.2h (effektiv cykeltid) i Illinois. Total effektiv cykeltid sittandes pa sadeln blev 318.3h. alltsa ca tva veckor.
Snitthastigheten blev 19.34 km/h och maxhastigheten blev 73 knyck.
Intressanta iaktagelser:
Gjorde av med ca 15 jordnotssmorburkar och 4 konservoppnare. Har anvant 12 olika dack tillsammans. Vi tappade bort varandra 1 gang i en stad (vi har inte haft fungerade telefoner med oss) Jobbigt, det var andra dagen ocksa. Stott pa bedomt 120 andra langfardscyklister, x antal skoldpaddor, x antal ormar men bara en skallerorm, en Svartbjorn som vi cyklade forbi och sag forst nar vi var fem meter fran. Den var mer radd forr oss och sprang ivag. x antal jagande och skallande losa hundar varav tva attackerandes, bara tva klockrena psykopater hittills. De overlag flesta manniskorna har varit oerhort vanliga forutom lastbilschaffisarna i Illinois och kentucky som tydligen hatar eller inte ser cyklister. Punkastallningen blev 12-9 till Philip, heeeeelt obegribligt manga, men vi anvande for smala dack pa ostkusten dar vagkvaliten suger. Vi har cyklat i 0-100% luftfuktighet i tempertaurer mellan -5 till +40 celsius grader.
Hojdmassigt sa har jag ingen aning hur mycket vi har klattrat men totalt sett sa ar det nog en hel del. Den enda staten som inte bestar av berg ar Kansas.
Ojoj oj vad harda vi ar:)
Avslutningsvis sa kan vi bara saga att vi angrar ingenting, det har varit hur grymt som helst.
Vi satte varat mal, vi klarade det aven om den gamla clich'en 'Resan ar malet' stammer in aven pa denna resan och kom ihag, Even if you aim for the sky and miss, you will still be among the stars. Laste det nagonstans och tyckte att det var fint pa nagot satt.
Bilder kommer fler nar vi kommer hem.
Philip och Johan. Signing out.
fredag 30 juli 2010
måndag 26 juli 2010
måndag 19 juli 2010
Virginia
Vi ar i Virginia! och har kommit till den tidpunkt da man sa sakteligen kan borja njuta av cyklandet, namligen slutetappen. Det ar bara 50 mil kvar, smaka pa det, 50 mil kvar. Det ar ju precis runt hornet! Om fem cykeldagar kommer vi alltsa att ha natt malet vilket kommer att vara staden Charlottesville en bit utanfor Washinton DC, anledningen till att vi undviker att cykla hela vagen in i hufvudstaden beror pa att det skulle innebara tva dagar vannsinnescykling pa enorma vagar liknande dom svenska motorvagarna, dvs leva under konstant dodshot. Helst inte alltsa. Vi motte en kille pa ett bed & breakfast nyligen som hade cyklat dar och han avradde oss fran att gora det sa da vart det bestammt.
Den har veckan har vi spenderat i bergen, namligen Appalacherna. Som enligt kartorna och cyklister vi har mott har menat ska vara tuffare an sjalvaste klippiga bergen. Och ahh sa ratt dom hade, Bergen i Colorado var rena rama barnleken med backarna har, det ar betydligt brantare har, som att forsoka cykla upp for en skidbacke. Det ar fysiskt omojligt att inte behova kliva av cykeln och ga upp for vissa backar. Sarskillt svart ar det nar man som jag blev attackerad av tva stora galna rabieshundar haromdan. Dom hogg efter styret och sprang framfor cykeln en bra bit tills en av dom snubblade och jag rakade kora over dess bakfotter. Ja, jag korde bakstavligen over hunden i farten. Det kandes fint pa nagot satt att fa hamnas nar hundarna hade rivit sonder hogerbenet sa det tom blodde. Jag ar ingen djurplagare men rabieshundar har jag fatt nog av vid det har laget. Hundarna brukar sallan attackera, dom brukar mest bara skalla och springa efter en bit tills dom trottnar, detta var tydligen ett undantag. Men nu ar det slut med det, for nu befinner vi oss i underbara Virginia dar hundarna ar kopplade, uppforsbackarna borjar avta och medvinden trycker oss framat.
En annan sak som hande i veckan var nar vi stotte pa jordens laskigste manniska pa ett hostel vi hade "planerat" att sova pa. Vi hade just anlant till den lilla staden Damascus (ja, alla stader i usa har konstiga namn) for att kopa cykeldelar och slappa pa ett hostel vi hade hort skulle vara billigt och bra. Val framme mots vi av ett stort hus som mest liknar ett spokhus, stort och kallt. Inte undra pa att det var billigt. Dar inne sitter en kille i typ johans alder i morkret och kakar nudlar. Han ska tydligen vara bergsvandrare och borjar genast att stalla en massa obehagliga fragor och skamtar om att alla vegetarianer borde do. Han betedde sig sa osvenskt som det bara gick. Laskigast av allt var nar han fragade om vi ville ha massage for det skulle fa HONOM att slappna av. NEJ TACK. Han var sjuk i huvudet helt enkelt. Vi sa att vi skulle dra till cykelaffaren men forsokte istallet desperat hitta ett nytt boende, det fanns inga motell men lite langre upp pa gatan fanns ett mini-b&b dar det fanns ett par nybaddade sangar. Gud sa skont! Jag hade inte sovit en blund med vetskapen om att den andra killen befann sig i samma hus. Speciellt inte eftersom det askade och blixtrade hela natten. Den tackar vi skaparen for helt enkelt ;)
Nu borjar datatiden pa biblioteket ta slut.
Ha det bast!
Whey!
/Philip
Den har veckan har vi spenderat i bergen, namligen Appalacherna. Som enligt kartorna och cyklister vi har mott har menat ska vara tuffare an sjalvaste klippiga bergen. Och ahh sa ratt dom hade, Bergen i Colorado var rena rama barnleken med backarna har, det ar betydligt brantare har, som att forsoka cykla upp for en skidbacke. Det ar fysiskt omojligt att inte behova kliva av cykeln och ga upp for vissa backar. Sarskillt svart ar det nar man som jag blev attackerad av tva stora galna rabieshundar haromdan. Dom hogg efter styret och sprang framfor cykeln en bra bit tills en av dom snubblade och jag rakade kora over dess bakfotter. Ja, jag korde bakstavligen over hunden i farten. Det kandes fint pa nagot satt att fa hamnas nar hundarna hade rivit sonder hogerbenet sa det tom blodde. Jag ar ingen djurplagare men rabieshundar har jag fatt nog av vid det har laget. Hundarna brukar sallan attackera, dom brukar mest bara skalla och springa efter en bit tills dom trottnar, detta var tydligen ett undantag. Men nu ar det slut med det, for nu befinner vi oss i underbara Virginia dar hundarna ar kopplade, uppforsbackarna borjar avta och medvinden trycker oss framat.
En annan sak som hande i veckan var nar vi stotte pa jordens laskigste manniska pa ett hostel vi hade "planerat" att sova pa. Vi hade just anlant till den lilla staden Damascus (ja, alla stader i usa har konstiga namn) for att kopa cykeldelar och slappa pa ett hostel vi hade hort skulle vara billigt och bra. Val framme mots vi av ett stort hus som mest liknar ett spokhus, stort och kallt. Inte undra pa att det var billigt. Dar inne sitter en kille i typ johans alder i morkret och kakar nudlar. Han ska tydligen vara bergsvandrare och borjar genast att stalla en massa obehagliga fragor och skamtar om att alla vegetarianer borde do. Han betedde sig sa osvenskt som det bara gick. Laskigast av allt var nar han fragade om vi ville ha massage for det skulle fa HONOM att slappna av. NEJ TACK. Han var sjuk i huvudet helt enkelt. Vi sa att vi skulle dra till cykelaffaren men forsokte istallet desperat hitta ett nytt boende, det fanns inga motell men lite langre upp pa gatan fanns ett mini-b&b dar det fanns ett par nybaddade sangar. Gud sa skont! Jag hade inte sovit en blund med vetskapen om att den andra killen befann sig i samma hus. Speciellt inte eftersom det askade och blixtrade hela natten. Den tackar vi skaparen for helt enkelt ;)
Nu borjar datatiden pa biblioteket ta slut.
Ha det bast!
Whey!
/Philip
onsdag 14 juli 2010
Hal i vatten
Vara drommars delmal ligger nu en dag fran oss vi det har laget. Virgina! Kanns riktigt bra faktiskt. Speciellt efter ett par dagar som inte riktigt har gatt som planerat. Igar hade vi skurar plus skyfall hela dagen och tre helt oprovocerade punkor. Tror inte att jag behover forklara hur det kanns att meka cykel nar allt ar blott och man star pa vaggrenen och viker ut sig. Om sanningen ska fram sa var gardagen en riktig skitdag forutom boendet som var bra. Vi taltade under ett litet tak gratis. Det lag skitmycket mat pa bordet nar vi kom och vi beslutade att det var till for cyklister, men da vi senare blev varse sa var det till for enn sondagsskolgrupp som kom senare pa kvallen. Hoppas att det rakte till alla. Hehe, det funkar sa ibland att det aldrig ar naon pa plats dar man ska bo utan det ar antingen en vard eller en lapp som berattar hur man ska gora. Idag var vi ute pa motorvagen och harjade, och ska sanningen fram dar ocksa sa var det annu mer skit, speciellt nar det kommer en femtusen tons Peterbuilt lastbil bakom en med konstant ton av morkaste kompressorhorn. Vagren fanns det iofs for ovanlighetens skull pa den vagen men det sopas aldrig nagra gator i det har landet. Helt okorbart med vara 23 mm dack. For dig som funderar pa langfardscykling: Anvand INTE 23 mm dack. Det borde jag som cykelmek vetat MEN jag maste hela tiden prova pa egen hand forst, en ganksa dum vana. 32 mm ar idealet helt enkelt. Sa ar det bara. Vi har tankt en del pa vart vi ar pa vag egentligen och, eller vi tanker pa det hela tiden faktist, och det blir troligtvis inte Yorktown, det ar for ologiskt helt enkelt, vi vill helst undvika 'fel' vagar sa vi kommer troligtvis att kora mot Washington och sedan bara ta taget eller bussen in till stan for att undvika den "crazy" trafiken. Sa blir det nog. Ok da ses vi snart pa andra sidan.
måndag 12 juli 2010
120 mil kvar (bara).
Efter att i princip varenda manniska vi mott har tyckt, sagt, papekat eller genom att vrida ena ogonbrynet lite hogre upp an det andra och pa sa satt kroppsligt visat att det ar valdigt langt kvar till DC. Sa kandes det som om en tegelsten lattade fran vara axlar nar vi for ett par dagar sedan motte en oerhort vanlig man som gratulerade oss for att vi snart ar framme. Kandes sa skont att hora, vi har fortfrande 120 mil kvar och vi snittar ungefar 6 km extra per dag i felkorningar och extra. Mannen vi motte var ocksa cyklist, han bjod pa varsin pepparspray (hundar) och varnade oss for en avstangd vag (som vi akte anda och fick slapa oss igenom ett lerhal), namnde jag att han var vanlig. Han var fran Seattle och skulle cykla hem, sissadar 600 mil kvar. Senare samma dag sa konfronerade vi ett harem av galna hundar. Vi borjar vanja oss vid hundarna, de attackerar sallan men de jagar och skaller. Varst ar de som inte skaller som bara plotslig befinner sig en meter framfor cykeln, och sma hundar som tydligen de flesta lidar av nagon form av hybris. Vi hittade en pase med pengar ocksa, bara 28 $ iofs men anda.
Dagarna har varit korta de senaste dagarna men vi raknar med att oka varat snitt under veckan som ar och hoppas pa att plocka fram nr 10/10 kartan inom en vecka. Vi ar tre dagar fran Virginia nu och det borjar kannas battre och battre, visserligen berattas det om daliga vagar och stora lastbilar, dessutom kommer vi att aka over appalacherna som sags vara en relativt hard passage. Men likt Percy Nilegard haller vi hakan hogt och hoppas pa det basta.
Vi har mott bedomt ett hundratal andra langfardscyklister nu som korsar kontinenten eller mer eller mindre. Trots att vi har utvecklat elefanthud pa mer eller mindre markvardiga platser pa kroppen, och trots att vi svurit eder ett flertal ganger att vi aldrig mer ska sitta pa en cykelsadel sa finns det anda (antagligen for att vi borjar narma oss) en tanke pa att cykla vidare. Philip har namnt Treriksroset smygehuk och jag sjalv ar lite sugen pa osteuropa. Vi smakar pa ordet langfardscyklister och tycker att det har en ganska frasch smak aven om den ibland mer vager at pikanthallet. Framtiden ar en gava men vill man nagot sa verkar det som om att det kan funka om man bara vill tillrackligt mycket.
Hemlangtan ar som svarast nar vi har farlig trafik arga hundar och svart att hitta boende. Nar vi som idag sitter i den lilla staden Berea och har vilodag igen och laget skapligt under kontroll sa ar hemlangtan lindrig. No offence dar hemma. Men ibland sa har vi det riktigt bra har aven om vi som broder ibland trycker pa fel knappar hos varandra. Vi har varit inom synhall av varandra och sovit pa varandra i tva manader snart. Det ar ett psykologiskt under att vi inte har gatt barsarkargang pa varandra...an. Hehe.
Har fatt tredje gradens sockerberoende! Allt atbart innehaller socker. Vi ater brod som smakar exakt som kanelbullar med jordnotssmor eller sylt. Sweeet. Det ar jattegott och varje kvall sa ater vi massor med godis och dricker dricka. Jag har kan jag erkanna druckit Coca cola for forsta gangen pa sissadar tre och ett halvt ar. Jag hatar det foretaget men beroendet tog over den dar gangen da det bara fanns det kvar. Nar man kanner att man inte ar sugen pa godis fast anda gar och koper da vet man att det blir tvangstroja och surdegsbrod nar man kommer hem. Knyt inte upp armarna, jag kan bli farlig utan sockar. Tv beroende har vi ocksa blivit sa till den grad att vi inte kan somna om vi inte far i oss minst ett par avsnitt med seinfeld. Hehe ehhh.
Kommer inte pa nagot mer att skriva om just nu.
Ha dt bra sa ses vi snart.
John & Phil
Dagarna har varit korta de senaste dagarna men vi raknar med att oka varat snitt under veckan som ar och hoppas pa att plocka fram nr 10/10 kartan inom en vecka. Vi ar tre dagar fran Virginia nu och det borjar kannas battre och battre, visserligen berattas det om daliga vagar och stora lastbilar, dessutom kommer vi att aka over appalacherna som sags vara en relativt hard passage. Men likt Percy Nilegard haller vi hakan hogt och hoppas pa det basta.
Vi har mott bedomt ett hundratal andra langfardscyklister nu som korsar kontinenten eller mer eller mindre. Trots att vi har utvecklat elefanthud pa mer eller mindre markvardiga platser pa kroppen, och trots att vi svurit eder ett flertal ganger att vi aldrig mer ska sitta pa en cykelsadel sa finns det anda (antagligen for att vi borjar narma oss) en tanke pa att cykla vidare. Philip har namnt Treriksroset smygehuk och jag sjalv ar lite sugen pa osteuropa. Vi smakar pa ordet langfardscyklister och tycker att det har en ganska frasch smak aven om den ibland mer vager at pikanthallet. Framtiden ar en gava men vill man nagot sa verkar det som om att det kan funka om man bara vill tillrackligt mycket.
Hemlangtan ar som svarast nar vi har farlig trafik arga hundar och svart att hitta boende. Nar vi som idag sitter i den lilla staden Berea och har vilodag igen och laget skapligt under kontroll sa ar hemlangtan lindrig. No offence dar hemma. Men ibland sa har vi det riktigt bra har aven om vi som broder ibland trycker pa fel knappar hos varandra. Vi har varit inom synhall av varandra och sovit pa varandra i tva manader snart. Det ar ett psykologiskt under att vi inte har gatt barsarkargang pa varandra...an. Hehe.
Har fatt tredje gradens sockerberoende! Allt atbart innehaller socker. Vi ater brod som smakar exakt som kanelbullar med jordnotssmor eller sylt. Sweeet. Det ar jattegott och varje kvall sa ater vi massor med godis och dricker dricka. Jag har kan jag erkanna druckit Coca cola for forsta gangen pa sissadar tre och ett halvt ar. Jag hatar det foretaget men beroendet tog over den dar gangen da det bara fanns det kvar. Nar man kanner att man inte ar sugen pa godis fast anda gar och koper da vet man att det blir tvangstroja och surdegsbrod nar man kommer hem. Knyt inte upp armarna, jag kan bli farlig utan sockar. Tv beroende har vi ocksa blivit sa till den grad att vi inte kan somna om vi inte far i oss minst ett par avsnitt med seinfeld. Hehe ehhh.
Kommer inte pa nagot mer att skriva om just nu.
Ha dt bra sa ses vi snart.
John & Phil
fredag 9 juli 2010
Ett par bilder
100 grader fahrenheit stoppar inte oss, 15,2 mil. mja, inte sa jobbigt.(Bilderna visas som nyast forst)
Lamplig taltplats ar funnen och obligatorisk stretch star pa schemat.
Smalis! Det roda pa axlarna ar nu brunt :)
Josh och Keith som vi delade kyrka och frukost med. Notera hans grymma hoj, Sweet! Sittbrada och allt!
Elaines bicycle oasis i Kansas, fint men alldeles for varmt.
Sandstorm i Kansas. Tur att vi spontancheckade in pa motell den kvallen
Pa andra sidan klippiga bergen i colorado, har var klimatet top notch!
Monarch pass, 3500 meter over havet, Hogsta punkten pa resan och tva mil brandt nerfor!
(glom inte lasa johans inlagg nedan)
Kentucky Fried Johan & Philip
Kentucky ar sa seeeeegt. Som att cykla i sirap. Det ar inte det att det ar svarcyklat direkt men vi tycks inte komma nagonvart bara. Faktiskt sa ar det ganska 'platt' i jamforesle med Missouri som kommer pa sista plats av trevliga stater. Kentucky ar mer OK an vad vi trodde. Hade faktiskt en del angest forra vilodagen da vi stod pa troskeln till Kentucky efter att vi cyklade ett par mil pa en vag som var helt totalt fruktansvard rent trafikmassigt i Illinois. Idag cyklade vi bara 7 mil och allt under tio mil kanns faktiskt helt poanglost, eftersom att cykla ar det enda vi gor. Vi hann 6 mil sen kom det en riktig monsun, sa dar sa att till och med kalsongerna ar helt igenomvata (av regnvatten) pa under minuten. Som vanligt sa ska amerika vara varst. Vi tog in pa narmsta motell och tog det sakra fore det osakra eftersom att man knappt syns nar det regnar. Trots att vi har kopt neonklader och stulit oranga flaggor fran vagarbeten. Det har for ovrigt blivit en del motell nu som sagt pa senare tid for att det ar inte vart modan att fippla med campandet. Det ar ganska pa pricken som att sova i en bastu fakiskt och allt luktar spya efter ett tag nar svetten riktigt har sugit sig in i all typ av textil. Hundarna skaller och jagar oss flera ganger om dagen. Vi kan bara hoppas att de blir overkorda av nagon forbipasserande bil. Amerikanaren stannar inte for nagot, det vet vi. Flera ganger om dagen ser vi ormar, faglar, katter, hundar, skoldpaddor, baltdjur, gnagare som alla blivit pakorda sa att inelvorna hanger i ett paket utanfor kroppen och det luktar +++. Stackars djur.
Vi langtar till den forlovade staten Virginia dar vinet flodar och kvinnorna ar vackra... eller ja iaf sa ryktas det om farre hundar. Det sags att det ska finnas snalla mannsikor dar ocksa vilket ar bra. Vi har fortfarande inget direkt slutmal forutom virginia itself. Kanske yorktown, kanske Washington kanske narmsta back som leder ut till Atlanten, vad som helst faktiskt bara vi far ett slut pa detta snart for jag ska i arlighetens namn saga att vi borjar bli rejalt fardiga pa det har nu. Vi ar urled pa Kentucky. Kroppen borjar svara samre och motivationen ar svar att hitta. Men vi dor hellre an att ge upp sa det ar bara att trampa pa.
Fast det kanns bra nar folk fragar vart vi startade och de far ett ganska prislost uttryck i ansiktet, for visst ar det sa att vi har cyklat sa forbenat langt nu och det har landet ar sa forbenat stort och det ska bli sa djuriskt skont att komma till kusten. Vi ar ju nastan dar nu, ungefar som att cykla fran eskilstuna till Korpilombolo och lite till bara, nastan dar. Hehe.
En annan sak vard att skriva ar vara vanner Susie, Nancy och Tim som vi motte i Pueblo, Colorado forsta gangen och som vi sedan dess har stott pa med jamna mellanrum. De sover i samma stad som oss nu och utan att fuska har de cyklat samma tempo som oss sen San francisco pa cyklar dar de sitter helt rakryggade. De cyklar dubbelt sa sakta som oss och cyklar dubbelt sa langa dagar. Vi har inte fragat hur gamla de ar men de ar definitivt i samma alder som vara foraldrar. Heeeelt otroligt nar vi stannade pa ett stalle for ett tag sen for att sova och vi horde att de hade varit dar fore oss och cyklat vidare. Det ar helt out of the question att dom ska hinna fore oss till kusten. Hahahaha, tanker man efter sa ar det inge problem att hitta motivation nar ett gang 'gamlingar' (forlat far, forlat mor) cyklar om oss.
Nu blire tillbaks till motellet och glo pa tv-shop hela kvallen. Ni anar inte vad totalt meningslosa saker det saljs dar. Rena skrattfesten.
Appalacherna nasta.
See ya,
Vi langtar till den forlovade staten Virginia dar vinet flodar och kvinnorna ar vackra... eller ja iaf sa ryktas det om farre hundar. Det sags att det ska finnas snalla mannsikor dar ocksa vilket ar bra. Vi har fortfarande inget direkt slutmal forutom virginia itself. Kanske yorktown, kanske Washington kanske narmsta back som leder ut till Atlanten, vad som helst faktiskt bara vi far ett slut pa detta snart for jag ska i arlighetens namn saga att vi borjar bli rejalt fardiga pa det har nu. Vi ar urled pa Kentucky. Kroppen borjar svara samre och motivationen ar svar att hitta. Men vi dor hellre an att ge upp sa det ar bara att trampa pa.
Fast det kanns bra nar folk fragar vart vi startade och de far ett ganska prislost uttryck i ansiktet, for visst ar det sa att vi har cyklat sa forbenat langt nu och det har landet ar sa forbenat stort och det ska bli sa djuriskt skont att komma till kusten. Vi ar ju nastan dar nu, ungefar som att cykla fran eskilstuna till Korpilombolo och lite till bara, nastan dar. Hehe.
En annan sak vard att skriva ar vara vanner Susie, Nancy och Tim som vi motte i Pueblo, Colorado forsta gangen och som vi sedan dess har stott pa med jamna mellanrum. De sover i samma stad som oss nu och utan att fuska har de cyklat samma tempo som oss sen San francisco pa cyklar dar de sitter helt rakryggade. De cyklar dubbelt sa sakta som oss och cyklar dubbelt sa langa dagar. Vi har inte fragat hur gamla de ar men de ar definitivt i samma alder som vara foraldrar. Heeeelt otroligt nar vi stannade pa ett stalle for ett tag sen for att sova och vi horde att de hade varit dar fore oss och cyklat vidare. Det ar helt out of the question att dom ska hinna fore oss till kusten. Hahahaha, tanker man efter sa ar det inge problem att hitta motivation nar ett gang 'gamlingar' (forlat far, forlat mor) cyklar om oss.
Nu blire tillbaks till motellet och glo pa tv-shop hela kvallen. Ni anar inte vad totalt meningslosa saker det saljs dar. Rena skrattfesten.
Appalacherna nasta.
See ya,
lördag 3 juli 2010
Pojkar vill, killar kan!
God morgon Sverige.
Annu en delstat ar till ando och vi har till slut natt Illinois, Carbondale narmare bestammt. En stad med mycket bilar och vagar. Det finns inga manniskor har, det finns bara bilar, manniskorna aker bara bil bil bil bilb ilb ilbilbiblib. Jag har fullstandigt trottnat pa amerikanens bilakande och fullstandig brist pa respekt mot cyklister och fotgangare. Det finns inte ens trottoarer inne i stan, for dom behovs inte. Ingen anvander dom ju anda. Istallet far man ga genom parkeringar och plantage for att komma dit man ska. Igar nar vi skulle till Walmart tvars over gatan tog det typ en kvart. Jag borjar hysa mer och mer agg mot det har landet. Ja, jag ar lite sur nu men jag ska fran och med nu forbli positiv.
Lat se.
Vi har tagit oss genom Missouri den har veckan, klimatet har varit helt okej, som i sverige. Det gar att sova i talt pa natten vill saga. Vi visste att det skulle bli bergigt och mycket kullar har och redan forsta dagen fick vi svar pa tal, Vilken bergochdal-bana! upp och ner, upp och ner konstant. Lagom svettiga efter forsta dagen kom vi fram till ett litet samhalle vi namn Everton, vi visste att det skulle finnas nagon slags boende dar man kunde fa talta utanfor. Val framme en bra bit in i skogen lag ett palats, vi tankte "Wow, dyyyyrt" och fragade om vi bara kunde slanga upp taltet utanfor istallet. Gubben som hade hand om stallet rynkade pa nasan och ville anda att vi skulle ta oss en titt innanfor vaggarna innan vi bestamde oss. Sagt och gjort, Det var en jaktstuga i varldsklass storre an huset hemma, dar fanns mobelgrupp i skinn, kabelteve, fri tillgang till kylskap och kok. bekvama sangar, grill, allt gott man kan tanka sig. En riktig lyxsvit som skulle kostat skjortan om vi inte hade vart cyklister. Men vi betalade endast 20 dollar skallen, helt sjukt. Generost! Sa vi tillbringade kvallen i lyx och levde livet. Harligt, ibland ar det fordelaktigt att vara cyklist! Dagen efter taltade vi i en nationalpark bredvid en flod, klart vatten, grundt, och valdigt varmt. Det var extremt vackert och vi madde prima.
Annat denna vecka ar att vi har stott pa en del hundar, Hundarna ar vanligtvis inte fastkopplade har. Utan direkt dom far syn pa ett par cyklisten sa borjar dom genast kuta mot en och skalla.
En byracka borjade bita i mina vaskor, da lackade jag ur och sparka till han i farten, Sa ska dom tas! Vilddjur, vaga bara rora mina vaskor! Och vad vi hort sa ska det krylla av losa hundar i Kentucky, manga cyklister vi mott som kommit fran motsatt hall har kopt vattenpistoler, visselpipor och till och med pepparsprej for att skydda sig mot hundarna. En kille hade haft tio stycken runt sig pa samma gang medans han cyklade. Galet, vi far se hur det blir.
Sa nu har vi Kentucky och Virginia kvar, Inte langt! Man tanker bara mer och mer pa malet, om tre veckor ar vi dar men det kanns som en hel evighet kvar. Man far ta en dag i taget och halla ut. For man borjar trottna pa det har nu, visst det ar fint har och vi mar bra men man vill bara bort ifran det. Det ar svart att leva i nuet nar man har ett utstakat mal. Nar man ar pa resande fot blir det latt att man borjar langta bort, For det finns inget att halla fast vid, inget sakerhet, inget stabilt. Bara den dar cykeln som man maste ha i ogonvran 24h om dygnet.
Men nu har vi kommit sahar langt och det ar klart vi fixar resten ocksa! Det marks pa mina cylbyxor som vid det har laget ar rejalt slitna, pa sina stallen ar det endast ett lovtunnt lager tyg som haller ihop byxorna. Sa jag har faktiskt lagat dom tva ganger den har veckan, med nal och trad. Egenskaper jag larde in for tio ar sedan men som jag inte har behovt anvanda forrens nu. Ibalnd tar det tid innan man far anvandning av sina kunskaper. Fascinerande.
Och Tack alla for gratulationerna! Det varmer, vi bodde pa motell och at asiatisk buffe, vi tog det ratt lungt den dagen, vi korde bara nio mil ;)
Ha det bast!
/Phil och John
Annu en delstat ar till ando och vi har till slut natt Illinois, Carbondale narmare bestammt. En stad med mycket bilar och vagar. Det finns inga manniskor har, det finns bara bilar, manniskorna aker bara bil bil bil bilb ilb ilbilbiblib. Jag har fullstandigt trottnat pa amerikanens bilakande och fullstandig brist pa respekt mot cyklister och fotgangare. Det finns inte ens trottoarer inne i stan, for dom behovs inte. Ingen anvander dom ju anda. Istallet far man ga genom parkeringar och plantage for att komma dit man ska. Igar nar vi skulle till Walmart tvars over gatan tog det typ en kvart. Jag borjar hysa mer och mer agg mot det har landet. Ja, jag ar lite sur nu men jag ska fran och med nu forbli positiv.
Lat se.
Vi har tagit oss genom Missouri den har veckan, klimatet har varit helt okej, som i sverige. Det gar att sova i talt pa natten vill saga. Vi visste att det skulle bli bergigt och mycket kullar har och redan forsta dagen fick vi svar pa tal, Vilken bergochdal-bana! upp och ner, upp och ner konstant. Lagom svettiga efter forsta dagen kom vi fram till ett litet samhalle vi namn Everton, vi visste att det skulle finnas nagon slags boende dar man kunde fa talta utanfor. Val framme en bra bit in i skogen lag ett palats, vi tankte "Wow, dyyyyrt" och fragade om vi bara kunde slanga upp taltet utanfor istallet. Gubben som hade hand om stallet rynkade pa nasan och ville anda att vi skulle ta oss en titt innanfor vaggarna innan vi bestamde oss. Sagt och gjort, Det var en jaktstuga i varldsklass storre an huset hemma, dar fanns mobelgrupp i skinn, kabelteve, fri tillgang till kylskap och kok. bekvama sangar, grill, allt gott man kan tanka sig. En riktig lyxsvit som skulle kostat skjortan om vi inte hade vart cyklister. Men vi betalade endast 20 dollar skallen, helt sjukt. Generost! Sa vi tillbringade kvallen i lyx och levde livet. Harligt, ibland ar det fordelaktigt att vara cyklist! Dagen efter taltade vi i en nationalpark bredvid en flod, klart vatten, grundt, och valdigt varmt. Det var extremt vackert och vi madde prima.
Annat denna vecka ar att vi har stott pa en del hundar, Hundarna ar vanligtvis inte fastkopplade har. Utan direkt dom far syn pa ett par cyklisten sa borjar dom genast kuta mot en och skalla.
En byracka borjade bita i mina vaskor, da lackade jag ur och sparka till han i farten, Sa ska dom tas! Vilddjur, vaga bara rora mina vaskor! Och vad vi hort sa ska det krylla av losa hundar i Kentucky, manga cyklister vi mott som kommit fran motsatt hall har kopt vattenpistoler, visselpipor och till och med pepparsprej for att skydda sig mot hundarna. En kille hade haft tio stycken runt sig pa samma gang medans han cyklade. Galet, vi far se hur det blir.
Sa nu har vi Kentucky och Virginia kvar, Inte langt! Man tanker bara mer och mer pa malet, om tre veckor ar vi dar men det kanns som en hel evighet kvar. Man far ta en dag i taget och halla ut. For man borjar trottna pa det har nu, visst det ar fint har och vi mar bra men man vill bara bort ifran det. Det ar svart att leva i nuet nar man har ett utstakat mal. Nar man ar pa resande fot blir det latt att man borjar langta bort, For det finns inget att halla fast vid, inget sakerhet, inget stabilt. Bara den dar cykeln som man maste ha i ogonvran 24h om dygnet.
Men nu har vi kommit sahar langt och det ar klart vi fixar resten ocksa! Det marks pa mina cylbyxor som vid det har laget ar rejalt slitna, pa sina stallen ar det endast ett lovtunnt lager tyg som haller ihop byxorna. Sa jag har faktiskt lagat dom tva ganger den har veckan, med nal och trad. Egenskaper jag larde in for tio ar sedan men som jag inte har behovt anvanda forrens nu. Ibalnd tar det tid innan man far anvandning av sina kunskaper. Fascinerande.
Och Tack alla for gratulationerna! Det varmer, vi bodde pa motell och at asiatisk buffe, vi tog det ratt lungt den dagen, vi korde bara nio mil ;)
Ha det bast!
/Phil och John
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
