Kentucky Fried Johan & Philip

Kentucky ar sa seeeeegt. Som att cykla i sirap. Det ar inte det att det ar svarcyklat direkt men vi tycks inte komma nagonvart bara. Faktiskt sa ar det ganska 'platt' i jamforesle med Missouri som kommer pa sista plats av trevliga stater. Kentucky ar mer OK an vad vi trodde. Hade faktiskt en del angest forra vilodagen da vi stod pa troskeln till Kentucky efter att vi cyklade ett par mil pa en vag som var helt totalt fruktansvard rent trafikmassigt i Illinois. Idag cyklade vi bara 7 mil och allt under tio mil kanns faktiskt helt poanglost, eftersom att cykla ar det enda vi gor. Vi hann 6 mil sen kom det en riktig monsun, sa dar sa att till och med kalsongerna ar helt igenomvata (av regnvatten) pa under minuten. Som vanligt sa ska amerika vara varst. Vi tog in pa narmsta motell och tog det sakra fore det osakra eftersom att man knappt syns nar det regnar. Trots att vi har kopt neonklader och stulit oranga flaggor fran vagarbeten. Det har for ovrigt blivit en del motell nu som sagt pa senare tid for att det ar inte vart modan att fippla med campandet. Det ar ganska pa pricken som att sova i en bastu fakiskt och allt luktar spya efter ett tag nar svetten riktigt har sugit sig in i all typ av textil. Hundarna skaller och jagar oss flera ganger om dagen. Vi kan bara hoppas att de blir overkorda av nagon forbipasserande bil. Amerikanaren stannar inte for nagot, det vet vi. Flera ganger om dagen ser vi ormar, faglar, katter, hundar, skoldpaddor, baltdjur, gnagare som alla blivit pakorda sa att inelvorna hanger i ett paket utanfor kroppen och det luktar +++. Stackars djur.
Vi langtar till den forlovade staten Virginia dar vinet flodar och kvinnorna ar vackra... eller ja iaf sa ryktas det om farre hundar. Det sags att det ska finnas snalla mannsikor dar ocksa vilket ar bra. Vi har fortfarande inget direkt slutmal forutom virginia itself. Kanske yorktown, kanske Washington kanske narmsta back som leder ut till Atlanten, vad som helst faktiskt bara vi far ett slut pa detta snart for jag ska i arlighetens namn saga att vi borjar bli rejalt fardiga pa det har nu. Vi ar urled pa Kentucky. Kroppen borjar svara samre och motivationen ar svar att hitta. Men vi dor hellre an att ge upp sa det ar bara att trampa pa.

Fast det kanns bra nar folk fragar vart vi startade och de far ett ganska prislost uttryck i ansiktet, for visst ar det sa att vi har cyklat sa forbenat langt nu och det har landet ar sa forbenat stort och det ska bli sa djuriskt skont att komma till kusten. Vi ar ju nastan dar nu, ungefar som att cykla fran eskilstuna till Korpilombolo och lite till bara, nastan dar. Hehe.

En annan sak vard att skriva ar vara vanner Susie, Nancy och Tim som vi motte i Pueblo, Colorado forsta gangen och som vi sedan dess har stott pa med jamna mellanrum. De sover i samma stad som oss nu och utan att fuska har de cyklat samma tempo som oss sen San francisco pa cyklar dar de sitter helt rakryggade. De cyklar dubbelt sa sakta som oss och cyklar dubbelt sa langa dagar. Vi har inte fragat hur gamla de ar men de ar definitivt i samma alder som vara foraldrar. Heeeelt otroligt nar vi stannade pa ett stalle for ett tag sen for att sova och vi horde att de hade varit dar fore oss och cyklat vidare. Det ar helt out of the question att dom ska hinna fore oss till kusten. Hahahaha, tanker man efter sa ar det inge problem att hitta motivation nar ett gang 'gamlingar' (forlat far, forlat mor) cyklar om oss.

Nu blire tillbaks till motellet och glo pa tv-shop hela kvallen. Ni anar inte vad totalt meningslosa saker det saljs dar. Rena skrattfesten.

Appalacherna nasta.

See ya,