120 mil kvar (bara).

Efter att i princip varenda manniska vi mott har tyckt, sagt, papekat eller genom att vrida ena ogonbrynet lite hogre upp an det andra och pa sa satt kroppsligt visat att det ar valdigt langt kvar till DC. Sa kandes det som om en tegelsten lattade fran vara axlar nar vi for ett par dagar sedan motte en oerhort vanlig man som gratulerade oss for att vi snart ar framme. Kandes sa skont att hora, vi har fortfrande 120 mil kvar och vi snittar ungefar 6 km extra per dag i felkorningar och extra. Mannen vi motte var ocksa cyklist, han bjod pa varsin pepparspray (hundar) och varnade oss for en avstangd vag (som vi akte anda och fick slapa oss igenom ett lerhal), namnde jag att han var vanlig. Han var fran Seattle och skulle cykla hem, sissadar 600 mil kvar. Senare samma dag sa konfronerade vi ett harem av galna hundar. Vi borjar vanja oss vid hundarna, de attackerar sallan men de jagar och skaller. Varst ar de som inte skaller som bara plotslig befinner sig en meter framfor cykeln, och sma hundar som tydligen de flesta lidar av nagon form av hybris. Vi hittade en pase med pengar ocksa, bara 28 $ iofs men anda.

Dagarna har varit korta de senaste dagarna men vi raknar med att oka varat snitt under veckan som ar och hoppas pa att plocka fram nr 10/10 kartan inom en vecka. Vi ar tre dagar fran Virginia nu och det borjar kannas battre och battre, visserligen berattas det om daliga vagar och stora lastbilar, dessutom kommer vi att aka over appalacherna som sags vara en relativt hard passage. Men likt Percy Nilegard haller vi hakan hogt och hoppas pa det basta.

Vi har mott bedomt ett hundratal andra langfardscyklister nu som korsar kontinenten eller mer eller mindre. Trots att vi har utvecklat elefanthud pa mer eller mindre markvardiga platser pa kroppen, och trots att vi svurit eder ett flertal ganger att vi aldrig mer ska sitta pa en cykelsadel sa finns det anda (antagligen for att vi borjar narma oss) en tanke pa att cykla vidare. Philip har namnt Treriksroset smygehuk och jag sjalv ar lite sugen pa osteuropa. Vi smakar pa ordet langfardscyklister och tycker att det har en ganska frasch smak aven om den ibland mer vager at pikanthallet. Framtiden ar en gava men vill man nagot sa verkar det som om att det kan funka om man bara vill tillrackligt mycket.

Hemlangtan ar som svarast nar vi har farlig trafik arga hundar och svart att hitta boende. Nar vi som idag sitter i den lilla staden Berea och har vilodag igen och laget skapligt under kontroll sa ar hemlangtan lindrig. No offence dar hemma. Men ibland sa har vi det riktigt bra har aven om vi som broder ibland trycker pa fel knappar hos varandra. Vi har varit inom synhall av varandra och sovit pa varandra i tva manader snart. Det ar ett psykologiskt under att vi inte har gatt barsarkargang pa varandra...an. Hehe.

Har fatt tredje gradens sockerberoende! Allt atbart innehaller socker. Vi ater brod som smakar exakt som kanelbullar med jordnotssmor eller sylt. Sweeet. Det ar jattegott och varje kvall sa ater vi massor med godis och dricker dricka. Jag har kan jag erkanna druckit Coca cola for forsta gangen pa sissadar tre och ett halvt ar. Jag hatar det foretaget men beroendet tog over den dar gangen da det bara fanns det kvar. Nar man kanner att man inte ar sugen pa godis fast anda gar och koper da vet man att det blir tvangstroja och surdegsbrod nar man kommer hem. Knyt inte upp armarna, jag kan bli farlig utan sockar. Tv beroende har vi ocksa blivit sa till den grad att vi inte kan somna om vi inte far i oss minst ett par avsnitt med seinfeld. Hehe ehhh.

Kommer inte pa nagot mer att skriva om just nu.
Ha dt bra sa ses vi snart.

John & Phil