lördag 14 augusti 2010
Film!
Vi lovade ju att vi skulle lägga upp en filmsnutt från resan. Nu är den här, beklagar att det tog lång tid. Det är fel format, dålig kvalitet, och det är inte Bergman (möjligen hans mer psykedeliska verk), men det är ett löfte om en film. Håll tillgodo!
Vi hoppas att ni läsare har haft en trevlig tid med bloggen och att du tar cykeln istället för bil om möjligheten finns, nu har ju vi bevisat att det går så nu är det upp till dig.
Mvh Johan och Philip.
onsdag 4 augusti 2010
BILDER (irregulär ordning)
Börja titta längst ner om du vill se bilderna i kronologisk ordning.
Packar ner cyklarna offentligt inför hemresa utanför Union Station i Washington DC.
Psykadelisk konst på Smithsonian Institute. Nästan alla muséer har gratis inträde i DC.
Man kan knappt se skillnaden på Vita huset nu och innan detsprängdes i Independence Day.
Skön stol på ett random museum.
Vi hann avlägga rapport hos NASA innan vi for hem också:)
Blue Ridge Parkway Segerbild.
Målet inom sikte.
Skönt väder och lite trafik. Skönt.
"WHOA JIIIIISES"
Praktexempel på Amerikansk Kyrkogästvänlighet.
Koltrafik i Kentucky, Bläää.
Lyckodag.
Dags att pippa mellan passet.
David på Knott County Historical Society snålade inte på gästvänligheten.
Det slutade med att vi slapp ta en omväg på ett par mil. Priset blev ett gyttjebad.
Efter vetskapen om att TBS sände två avsnitt av Seinfeld varje dagså blev det fler och fler motelnätter.
Ett bra ställe att sova på.
Engångsskedarna tog slut här.
Vi provade många olika däck, specialized däck var sådär.Guds gåva till cykeldäckvärlden är Schwalbe Marathon!
Uppförsbacke nr 1341.
Turdag nr 1. Vi hann fram till enda affären inom en radie på 8 mil en kvart innan han stängde.Han stängde två fast vi hade fått informationen att han skulle stänga fem.
Escalante Valley under oss.
Det här var enda tältnatten då Johan varken frös eller svettades.
Nevada var coolaste staten när man tänker tillbaka.
Ashton och Jesse cyklade med oss genom Nevada.Här har Ashton gjort en SPD vurpa och sörjer sin trasiga backspegel.
Det hjälpte inte, på morgonen var tältet täckt i snö.
Shoe tree, kanske för att det är typ enda trädet i Nevada.
Skidsemester på cykel.
Phil Bill. En god man, och ja han visste om att det finns en film som heter Kill Bill.Häng kvar. Vi kommer att knåpa ihop en liten film från resan också inom kort.
Random.
Så håll utkik.
fredag 30 juli 2010
Washington D.C
We are there, it's done.
I hostas skakade vi hand pa att korsa amerikanska kontinenten pa cykel. Ett beslut som har gett oss ovarderliga kunskaper om manniskor, fysik och psykologi. Kan nog pasta att det var ett beslut som forandrade vara liv. Det ar inte varje dag man tar beslut som ror till det i vardagens sega gryta, men vi har gjort det har nu och vi alskar det. Det ar lite svart att sammanfatta hela resan pa ett inlagg men for statistikklubben som antecknar sa kommer har foljande information fran cykeldatorn:
Totatalt sa cyklade vi 6157km (+700km traning i Sverige)
Antal cykeldagar blev exakt 60st och vi snittade 102km varje dag.
Langsta strackan vi gjorde pa en dag var 188km i Kansas och langsta dagen tidsmassigt blev 8.2h (effektiv cykeltid) i Illinois. Total effektiv cykeltid sittandes pa sadeln blev 318.3h. alltsa ca tva veckor.
Snitthastigheten blev 19.34 km/h och maxhastigheten blev 73 knyck.
Intressanta iaktagelser:
Gjorde av med ca 15 jordnotssmorburkar och 4 konservoppnare. Har anvant 12 olika dack tillsammans. Vi tappade bort varandra 1 gang i en stad (vi har inte haft fungerade telefoner med oss) Jobbigt, det var andra dagen ocksa. Stott pa bedomt 120 andra langfardscyklister, x antal skoldpaddor, x antal ormar men bara en skallerorm, en Svartbjorn som vi cyklade forbi och sag forst nar vi var fem meter fran. Den var mer radd forr oss och sprang ivag. x antal jagande och skallande losa hundar varav tva attackerandes, bara tva klockrena psykopater hittills. De overlag flesta manniskorna har varit oerhort vanliga forutom lastbilschaffisarna i Illinois och kentucky som tydligen hatar eller inte ser cyklister. Punkastallningen blev 12-9 till Philip, heeeeelt obegribligt manga, men vi anvande for smala dack pa ostkusten dar vagkvaliten suger. Vi har cyklat i 0-100% luftfuktighet i tempertaurer mellan -5 till +40 celsius grader.
Hojdmassigt sa har jag ingen aning hur mycket vi har klattrat men totalt sett sa ar det nog en hel del. Den enda staten som inte bestar av berg ar Kansas.
Ojoj oj vad harda vi ar:)
Avslutningsvis sa kan vi bara saga att vi angrar ingenting, det har varit hur grymt som helst.
Vi satte varat mal, vi klarade det aven om den gamla clich'en 'Resan ar malet' stammer in aven pa denna resan och kom ihag, Even if you aim for the sky and miss, you will still be among the stars. Laste det nagonstans och tyckte att det var fint pa nagot satt.
Bilder kommer fler nar vi kommer hem.
Philip och Johan. Signing out.
I hostas skakade vi hand pa att korsa amerikanska kontinenten pa cykel. Ett beslut som har gett oss ovarderliga kunskaper om manniskor, fysik och psykologi. Kan nog pasta att det var ett beslut som forandrade vara liv. Det ar inte varje dag man tar beslut som ror till det i vardagens sega gryta, men vi har gjort det har nu och vi alskar det. Det ar lite svart att sammanfatta hela resan pa ett inlagg men for statistikklubben som antecknar sa kommer har foljande information fran cykeldatorn:
Totatalt sa cyklade vi 6157km (+700km traning i Sverige)
Antal cykeldagar blev exakt 60st och vi snittade 102km varje dag.
Langsta strackan vi gjorde pa en dag var 188km i Kansas och langsta dagen tidsmassigt blev 8.2h (effektiv cykeltid) i Illinois. Total effektiv cykeltid sittandes pa sadeln blev 318.3h. alltsa ca tva veckor.
Snitthastigheten blev 19.34 km/h och maxhastigheten blev 73 knyck.
Intressanta iaktagelser:
Gjorde av med ca 15 jordnotssmorburkar och 4 konservoppnare. Har anvant 12 olika dack tillsammans. Vi tappade bort varandra 1 gang i en stad (vi har inte haft fungerade telefoner med oss) Jobbigt, det var andra dagen ocksa. Stott pa bedomt 120 andra langfardscyklister, x antal skoldpaddor, x antal ormar men bara en skallerorm, en Svartbjorn som vi cyklade forbi och sag forst nar vi var fem meter fran. Den var mer radd forr oss och sprang ivag. x antal jagande och skallande losa hundar varav tva attackerandes, bara tva klockrena psykopater hittills. De overlag flesta manniskorna har varit oerhort vanliga forutom lastbilschaffisarna i Illinois och kentucky som tydligen hatar eller inte ser cyklister. Punkastallningen blev 12-9 till Philip, heeeeelt obegribligt manga, men vi anvande for smala dack pa ostkusten dar vagkvaliten suger. Vi har cyklat i 0-100% luftfuktighet i tempertaurer mellan -5 till +40 celsius grader.
Hojdmassigt sa har jag ingen aning hur mycket vi har klattrat men totalt sett sa ar det nog en hel del. Den enda staten som inte bestar av berg ar Kansas.
Ojoj oj vad harda vi ar:)
Avslutningsvis sa kan vi bara saga att vi angrar ingenting, det har varit hur grymt som helst.
Vi satte varat mal, vi klarade det aven om den gamla clich'en 'Resan ar malet' stammer in aven pa denna resan och kom ihag, Even if you aim for the sky and miss, you will still be among the stars. Laste det nagonstans och tyckte att det var fint pa nagot satt.
Bilder kommer fler nar vi kommer hem.
Philip och Johan. Signing out.
måndag 26 juli 2010
måndag 19 juli 2010
Virginia
Vi ar i Virginia! och har kommit till den tidpunkt da man sa sakteligen kan borja njuta av cyklandet, namligen slutetappen. Det ar bara 50 mil kvar, smaka pa det, 50 mil kvar. Det ar ju precis runt hornet! Om fem cykeldagar kommer vi alltsa att ha natt malet vilket kommer att vara staden Charlottesville en bit utanfor Washinton DC, anledningen till att vi undviker att cykla hela vagen in i hufvudstaden beror pa att det skulle innebara tva dagar vannsinnescykling pa enorma vagar liknande dom svenska motorvagarna, dvs leva under konstant dodshot. Helst inte alltsa. Vi motte en kille pa ett bed & breakfast nyligen som hade cyklat dar och han avradde oss fran att gora det sa da vart det bestammt.
Den har veckan har vi spenderat i bergen, namligen Appalacherna. Som enligt kartorna och cyklister vi har mott har menat ska vara tuffare an sjalvaste klippiga bergen. Och ahh sa ratt dom hade, Bergen i Colorado var rena rama barnleken med backarna har, det ar betydligt brantare har, som att forsoka cykla upp for en skidbacke. Det ar fysiskt omojligt att inte behova kliva av cykeln och ga upp for vissa backar. Sarskillt svart ar det nar man som jag blev attackerad av tva stora galna rabieshundar haromdan. Dom hogg efter styret och sprang framfor cykeln en bra bit tills en av dom snubblade och jag rakade kora over dess bakfotter. Ja, jag korde bakstavligen over hunden i farten. Det kandes fint pa nagot satt att fa hamnas nar hundarna hade rivit sonder hogerbenet sa det tom blodde. Jag ar ingen djurplagare men rabieshundar har jag fatt nog av vid det har laget. Hundarna brukar sallan attackera, dom brukar mest bara skalla och springa efter en bit tills dom trottnar, detta var tydligen ett undantag. Men nu ar det slut med det, for nu befinner vi oss i underbara Virginia dar hundarna ar kopplade, uppforsbackarna borjar avta och medvinden trycker oss framat.
En annan sak som hande i veckan var nar vi stotte pa jordens laskigste manniska pa ett hostel vi hade "planerat" att sova pa. Vi hade just anlant till den lilla staden Damascus (ja, alla stader i usa har konstiga namn) for att kopa cykeldelar och slappa pa ett hostel vi hade hort skulle vara billigt och bra. Val framme mots vi av ett stort hus som mest liknar ett spokhus, stort och kallt. Inte undra pa att det var billigt. Dar inne sitter en kille i typ johans alder i morkret och kakar nudlar. Han ska tydligen vara bergsvandrare och borjar genast att stalla en massa obehagliga fragor och skamtar om att alla vegetarianer borde do. Han betedde sig sa osvenskt som det bara gick. Laskigast av allt var nar han fragade om vi ville ha massage for det skulle fa HONOM att slappna av. NEJ TACK. Han var sjuk i huvudet helt enkelt. Vi sa att vi skulle dra till cykelaffaren men forsokte istallet desperat hitta ett nytt boende, det fanns inga motell men lite langre upp pa gatan fanns ett mini-b&b dar det fanns ett par nybaddade sangar. Gud sa skont! Jag hade inte sovit en blund med vetskapen om att den andra killen befann sig i samma hus. Speciellt inte eftersom det askade och blixtrade hela natten. Den tackar vi skaparen for helt enkelt ;)
Nu borjar datatiden pa biblioteket ta slut.
Ha det bast!
Whey!
/Philip
Den har veckan har vi spenderat i bergen, namligen Appalacherna. Som enligt kartorna och cyklister vi har mott har menat ska vara tuffare an sjalvaste klippiga bergen. Och ahh sa ratt dom hade, Bergen i Colorado var rena rama barnleken med backarna har, det ar betydligt brantare har, som att forsoka cykla upp for en skidbacke. Det ar fysiskt omojligt att inte behova kliva av cykeln och ga upp for vissa backar. Sarskillt svart ar det nar man som jag blev attackerad av tva stora galna rabieshundar haromdan. Dom hogg efter styret och sprang framfor cykeln en bra bit tills en av dom snubblade och jag rakade kora over dess bakfotter. Ja, jag korde bakstavligen over hunden i farten. Det kandes fint pa nagot satt att fa hamnas nar hundarna hade rivit sonder hogerbenet sa det tom blodde. Jag ar ingen djurplagare men rabieshundar har jag fatt nog av vid det har laget. Hundarna brukar sallan attackera, dom brukar mest bara skalla och springa efter en bit tills dom trottnar, detta var tydligen ett undantag. Men nu ar det slut med det, for nu befinner vi oss i underbara Virginia dar hundarna ar kopplade, uppforsbackarna borjar avta och medvinden trycker oss framat.
En annan sak som hande i veckan var nar vi stotte pa jordens laskigste manniska pa ett hostel vi hade "planerat" att sova pa. Vi hade just anlant till den lilla staden Damascus (ja, alla stader i usa har konstiga namn) for att kopa cykeldelar och slappa pa ett hostel vi hade hort skulle vara billigt och bra. Val framme mots vi av ett stort hus som mest liknar ett spokhus, stort och kallt. Inte undra pa att det var billigt. Dar inne sitter en kille i typ johans alder i morkret och kakar nudlar. Han ska tydligen vara bergsvandrare och borjar genast att stalla en massa obehagliga fragor och skamtar om att alla vegetarianer borde do. Han betedde sig sa osvenskt som det bara gick. Laskigast av allt var nar han fragade om vi ville ha massage for det skulle fa HONOM att slappna av. NEJ TACK. Han var sjuk i huvudet helt enkelt. Vi sa att vi skulle dra till cykelaffaren men forsokte istallet desperat hitta ett nytt boende, det fanns inga motell men lite langre upp pa gatan fanns ett mini-b&b dar det fanns ett par nybaddade sangar. Gud sa skont! Jag hade inte sovit en blund med vetskapen om att den andra killen befann sig i samma hus. Speciellt inte eftersom det askade och blixtrade hela natten. Den tackar vi skaparen for helt enkelt ;)
Nu borjar datatiden pa biblioteket ta slut.
Ha det bast!
Whey!
/Philip
onsdag 14 juli 2010
Hal i vatten
Vara drommars delmal ligger nu en dag fran oss vi det har laget. Virgina! Kanns riktigt bra faktiskt. Speciellt efter ett par dagar som inte riktigt har gatt som planerat. Igar hade vi skurar plus skyfall hela dagen och tre helt oprovocerade punkor. Tror inte att jag behover forklara hur det kanns att meka cykel nar allt ar blott och man star pa vaggrenen och viker ut sig. Om sanningen ska fram sa var gardagen en riktig skitdag forutom boendet som var bra. Vi taltade under ett litet tak gratis. Det lag skitmycket mat pa bordet nar vi kom och vi beslutade att det var till for cyklister, men da vi senare blev varse sa var det till for enn sondagsskolgrupp som kom senare pa kvallen. Hoppas att det rakte till alla. Hehe, det funkar sa ibland att det aldrig ar naon pa plats dar man ska bo utan det ar antingen en vard eller en lapp som berattar hur man ska gora. Idag var vi ute pa motorvagen och harjade, och ska sanningen fram dar ocksa sa var det annu mer skit, speciellt nar det kommer en femtusen tons Peterbuilt lastbil bakom en med konstant ton av morkaste kompressorhorn. Vagren fanns det iofs for ovanlighetens skull pa den vagen men det sopas aldrig nagra gator i det har landet. Helt okorbart med vara 23 mm dack. For dig som funderar pa langfardscykling: Anvand INTE 23 mm dack. Det borde jag som cykelmek vetat MEN jag maste hela tiden prova pa egen hand forst, en ganksa dum vana. 32 mm ar idealet helt enkelt. Sa ar det bara. Vi har tankt en del pa vart vi ar pa vag egentligen och, eller vi tanker pa det hela tiden faktist, och det blir troligtvis inte Yorktown, det ar for ologiskt helt enkelt, vi vill helst undvika 'fel' vagar sa vi kommer troligtvis att kora mot Washington och sedan bara ta taget eller bussen in till stan for att undvika den "crazy" trafiken. Sa blir det nog. Ok da ses vi snart pa andra sidan.
måndag 12 juli 2010
120 mil kvar (bara).
Efter att i princip varenda manniska vi mott har tyckt, sagt, papekat eller genom att vrida ena ogonbrynet lite hogre upp an det andra och pa sa satt kroppsligt visat att det ar valdigt langt kvar till DC. Sa kandes det som om en tegelsten lattade fran vara axlar nar vi for ett par dagar sedan motte en oerhort vanlig man som gratulerade oss for att vi snart ar framme. Kandes sa skont att hora, vi har fortfrande 120 mil kvar och vi snittar ungefar 6 km extra per dag i felkorningar och extra. Mannen vi motte var ocksa cyklist, han bjod pa varsin pepparspray (hundar) och varnade oss for en avstangd vag (som vi akte anda och fick slapa oss igenom ett lerhal), namnde jag att han var vanlig. Han var fran Seattle och skulle cykla hem, sissadar 600 mil kvar. Senare samma dag sa konfronerade vi ett harem av galna hundar. Vi borjar vanja oss vid hundarna, de attackerar sallan men de jagar och skaller. Varst ar de som inte skaller som bara plotslig befinner sig en meter framfor cykeln, och sma hundar som tydligen de flesta lidar av nagon form av hybris. Vi hittade en pase med pengar ocksa, bara 28 $ iofs men anda.
Dagarna har varit korta de senaste dagarna men vi raknar med att oka varat snitt under veckan som ar och hoppas pa att plocka fram nr 10/10 kartan inom en vecka. Vi ar tre dagar fran Virginia nu och det borjar kannas battre och battre, visserligen berattas det om daliga vagar och stora lastbilar, dessutom kommer vi att aka over appalacherna som sags vara en relativt hard passage. Men likt Percy Nilegard haller vi hakan hogt och hoppas pa det basta.
Vi har mott bedomt ett hundratal andra langfardscyklister nu som korsar kontinenten eller mer eller mindre. Trots att vi har utvecklat elefanthud pa mer eller mindre markvardiga platser pa kroppen, och trots att vi svurit eder ett flertal ganger att vi aldrig mer ska sitta pa en cykelsadel sa finns det anda (antagligen for att vi borjar narma oss) en tanke pa att cykla vidare. Philip har namnt Treriksroset smygehuk och jag sjalv ar lite sugen pa osteuropa. Vi smakar pa ordet langfardscyklister och tycker att det har en ganska frasch smak aven om den ibland mer vager at pikanthallet. Framtiden ar en gava men vill man nagot sa verkar det som om att det kan funka om man bara vill tillrackligt mycket.
Hemlangtan ar som svarast nar vi har farlig trafik arga hundar och svart att hitta boende. Nar vi som idag sitter i den lilla staden Berea och har vilodag igen och laget skapligt under kontroll sa ar hemlangtan lindrig. No offence dar hemma. Men ibland sa har vi det riktigt bra har aven om vi som broder ibland trycker pa fel knappar hos varandra. Vi har varit inom synhall av varandra och sovit pa varandra i tva manader snart. Det ar ett psykologiskt under att vi inte har gatt barsarkargang pa varandra...an. Hehe.
Har fatt tredje gradens sockerberoende! Allt atbart innehaller socker. Vi ater brod som smakar exakt som kanelbullar med jordnotssmor eller sylt. Sweeet. Det ar jattegott och varje kvall sa ater vi massor med godis och dricker dricka. Jag har kan jag erkanna druckit Coca cola for forsta gangen pa sissadar tre och ett halvt ar. Jag hatar det foretaget men beroendet tog over den dar gangen da det bara fanns det kvar. Nar man kanner att man inte ar sugen pa godis fast anda gar och koper da vet man att det blir tvangstroja och surdegsbrod nar man kommer hem. Knyt inte upp armarna, jag kan bli farlig utan sockar. Tv beroende har vi ocksa blivit sa till den grad att vi inte kan somna om vi inte far i oss minst ett par avsnitt med seinfeld. Hehe ehhh.
Kommer inte pa nagot mer att skriva om just nu.
Ha dt bra sa ses vi snart.
John & Phil
Dagarna har varit korta de senaste dagarna men vi raknar med att oka varat snitt under veckan som ar och hoppas pa att plocka fram nr 10/10 kartan inom en vecka. Vi ar tre dagar fran Virginia nu och det borjar kannas battre och battre, visserligen berattas det om daliga vagar och stora lastbilar, dessutom kommer vi att aka over appalacherna som sags vara en relativt hard passage. Men likt Percy Nilegard haller vi hakan hogt och hoppas pa det basta.
Vi har mott bedomt ett hundratal andra langfardscyklister nu som korsar kontinenten eller mer eller mindre. Trots att vi har utvecklat elefanthud pa mer eller mindre markvardiga platser pa kroppen, och trots att vi svurit eder ett flertal ganger att vi aldrig mer ska sitta pa en cykelsadel sa finns det anda (antagligen for att vi borjar narma oss) en tanke pa att cykla vidare. Philip har namnt Treriksroset smygehuk och jag sjalv ar lite sugen pa osteuropa. Vi smakar pa ordet langfardscyklister och tycker att det har en ganska frasch smak aven om den ibland mer vager at pikanthallet. Framtiden ar en gava men vill man nagot sa verkar det som om att det kan funka om man bara vill tillrackligt mycket.
Hemlangtan ar som svarast nar vi har farlig trafik arga hundar och svart att hitta boende. Nar vi som idag sitter i den lilla staden Berea och har vilodag igen och laget skapligt under kontroll sa ar hemlangtan lindrig. No offence dar hemma. Men ibland sa har vi det riktigt bra har aven om vi som broder ibland trycker pa fel knappar hos varandra. Vi har varit inom synhall av varandra och sovit pa varandra i tva manader snart. Det ar ett psykologiskt under att vi inte har gatt barsarkargang pa varandra...an. Hehe.
Har fatt tredje gradens sockerberoende! Allt atbart innehaller socker. Vi ater brod som smakar exakt som kanelbullar med jordnotssmor eller sylt. Sweeet. Det ar jattegott och varje kvall sa ater vi massor med godis och dricker dricka. Jag har kan jag erkanna druckit Coca cola for forsta gangen pa sissadar tre och ett halvt ar. Jag hatar det foretaget men beroendet tog over den dar gangen da det bara fanns det kvar. Nar man kanner att man inte ar sugen pa godis fast anda gar och koper da vet man att det blir tvangstroja och surdegsbrod nar man kommer hem. Knyt inte upp armarna, jag kan bli farlig utan sockar. Tv beroende har vi ocksa blivit sa till den grad att vi inte kan somna om vi inte far i oss minst ett par avsnitt med seinfeld. Hehe ehhh.
Kommer inte pa nagot mer att skriva om just nu.
Ha dt bra sa ses vi snart.
John & Phil
fredag 9 juli 2010
Ett par bilder
100 grader fahrenheit stoppar inte oss, 15,2 mil. mja, inte sa jobbigt.(Bilderna visas som nyast forst)
Lamplig taltplats ar funnen och obligatorisk stretch star pa schemat.
Smalis! Det roda pa axlarna ar nu brunt :)
Josh och Keith som vi delade kyrka och frukost med. Notera hans grymma hoj, Sweet! Sittbrada och allt!
Elaines bicycle oasis i Kansas, fint men alldeles for varmt.
Sandstorm i Kansas. Tur att vi spontancheckade in pa motell den kvallen
Pa andra sidan klippiga bergen i colorado, har var klimatet top notch!
Monarch pass, 3500 meter over havet, Hogsta punkten pa resan och tva mil brandt nerfor!
(glom inte lasa johans inlagg nedan)
Kentucky Fried Johan & Philip
Kentucky ar sa seeeeegt. Som att cykla i sirap. Det ar inte det att det ar svarcyklat direkt men vi tycks inte komma nagonvart bara. Faktiskt sa ar det ganska 'platt' i jamforesle med Missouri som kommer pa sista plats av trevliga stater. Kentucky ar mer OK an vad vi trodde. Hade faktiskt en del angest forra vilodagen da vi stod pa troskeln till Kentucky efter att vi cyklade ett par mil pa en vag som var helt totalt fruktansvard rent trafikmassigt i Illinois. Idag cyklade vi bara 7 mil och allt under tio mil kanns faktiskt helt poanglost, eftersom att cykla ar det enda vi gor. Vi hann 6 mil sen kom det en riktig monsun, sa dar sa att till och med kalsongerna ar helt igenomvata (av regnvatten) pa under minuten. Som vanligt sa ska amerika vara varst. Vi tog in pa narmsta motell och tog det sakra fore det osakra eftersom att man knappt syns nar det regnar. Trots att vi har kopt neonklader och stulit oranga flaggor fran vagarbeten. Det har for ovrigt blivit en del motell nu som sagt pa senare tid for att det ar inte vart modan att fippla med campandet. Det ar ganska pa pricken som att sova i en bastu fakiskt och allt luktar spya efter ett tag nar svetten riktigt har sugit sig in i all typ av textil. Hundarna skaller och jagar oss flera ganger om dagen. Vi kan bara hoppas att de blir overkorda av nagon forbipasserande bil. Amerikanaren stannar inte for nagot, det vet vi. Flera ganger om dagen ser vi ormar, faglar, katter, hundar, skoldpaddor, baltdjur, gnagare som alla blivit pakorda sa att inelvorna hanger i ett paket utanfor kroppen och det luktar +++. Stackars djur.
Vi langtar till den forlovade staten Virginia dar vinet flodar och kvinnorna ar vackra... eller ja iaf sa ryktas det om farre hundar. Det sags att det ska finnas snalla mannsikor dar ocksa vilket ar bra. Vi har fortfarande inget direkt slutmal forutom virginia itself. Kanske yorktown, kanske Washington kanske narmsta back som leder ut till Atlanten, vad som helst faktiskt bara vi far ett slut pa detta snart for jag ska i arlighetens namn saga att vi borjar bli rejalt fardiga pa det har nu. Vi ar urled pa Kentucky. Kroppen borjar svara samre och motivationen ar svar att hitta. Men vi dor hellre an att ge upp sa det ar bara att trampa pa.
Fast det kanns bra nar folk fragar vart vi startade och de far ett ganska prislost uttryck i ansiktet, for visst ar det sa att vi har cyklat sa forbenat langt nu och det har landet ar sa forbenat stort och det ska bli sa djuriskt skont att komma till kusten. Vi ar ju nastan dar nu, ungefar som att cykla fran eskilstuna till Korpilombolo och lite till bara, nastan dar. Hehe.
En annan sak vard att skriva ar vara vanner Susie, Nancy och Tim som vi motte i Pueblo, Colorado forsta gangen och som vi sedan dess har stott pa med jamna mellanrum. De sover i samma stad som oss nu och utan att fuska har de cyklat samma tempo som oss sen San francisco pa cyklar dar de sitter helt rakryggade. De cyklar dubbelt sa sakta som oss och cyklar dubbelt sa langa dagar. Vi har inte fragat hur gamla de ar men de ar definitivt i samma alder som vara foraldrar. Heeeelt otroligt nar vi stannade pa ett stalle for ett tag sen for att sova och vi horde att de hade varit dar fore oss och cyklat vidare. Det ar helt out of the question att dom ska hinna fore oss till kusten. Hahahaha, tanker man efter sa ar det inge problem att hitta motivation nar ett gang 'gamlingar' (forlat far, forlat mor) cyklar om oss.
Nu blire tillbaks till motellet och glo pa tv-shop hela kvallen. Ni anar inte vad totalt meningslosa saker det saljs dar. Rena skrattfesten.
Appalacherna nasta.
See ya,
Vi langtar till den forlovade staten Virginia dar vinet flodar och kvinnorna ar vackra... eller ja iaf sa ryktas det om farre hundar. Det sags att det ska finnas snalla mannsikor dar ocksa vilket ar bra. Vi har fortfarande inget direkt slutmal forutom virginia itself. Kanske yorktown, kanske Washington kanske narmsta back som leder ut till Atlanten, vad som helst faktiskt bara vi far ett slut pa detta snart for jag ska i arlighetens namn saga att vi borjar bli rejalt fardiga pa det har nu. Vi ar urled pa Kentucky. Kroppen borjar svara samre och motivationen ar svar att hitta. Men vi dor hellre an att ge upp sa det ar bara att trampa pa.
Fast det kanns bra nar folk fragar vart vi startade och de far ett ganska prislost uttryck i ansiktet, for visst ar det sa att vi har cyklat sa forbenat langt nu och det har landet ar sa forbenat stort och det ska bli sa djuriskt skont att komma till kusten. Vi ar ju nastan dar nu, ungefar som att cykla fran eskilstuna till Korpilombolo och lite till bara, nastan dar. Hehe.
En annan sak vard att skriva ar vara vanner Susie, Nancy och Tim som vi motte i Pueblo, Colorado forsta gangen och som vi sedan dess har stott pa med jamna mellanrum. De sover i samma stad som oss nu och utan att fuska har de cyklat samma tempo som oss sen San francisco pa cyklar dar de sitter helt rakryggade. De cyklar dubbelt sa sakta som oss och cyklar dubbelt sa langa dagar. Vi har inte fragat hur gamla de ar men de ar definitivt i samma alder som vara foraldrar. Heeeelt otroligt nar vi stannade pa ett stalle for ett tag sen for att sova och vi horde att de hade varit dar fore oss och cyklat vidare. Det ar helt out of the question att dom ska hinna fore oss till kusten. Hahahaha, tanker man efter sa ar det inge problem att hitta motivation nar ett gang 'gamlingar' (forlat far, forlat mor) cyklar om oss.
Nu blire tillbaks till motellet och glo pa tv-shop hela kvallen. Ni anar inte vad totalt meningslosa saker det saljs dar. Rena skrattfesten.
Appalacherna nasta.
See ya,
lördag 3 juli 2010
Pojkar vill, killar kan!
God morgon Sverige.
Annu en delstat ar till ando och vi har till slut natt Illinois, Carbondale narmare bestammt. En stad med mycket bilar och vagar. Det finns inga manniskor har, det finns bara bilar, manniskorna aker bara bil bil bil bilb ilb ilbilbiblib. Jag har fullstandigt trottnat pa amerikanens bilakande och fullstandig brist pa respekt mot cyklister och fotgangare. Det finns inte ens trottoarer inne i stan, for dom behovs inte. Ingen anvander dom ju anda. Istallet far man ga genom parkeringar och plantage for att komma dit man ska. Igar nar vi skulle till Walmart tvars over gatan tog det typ en kvart. Jag borjar hysa mer och mer agg mot det har landet. Ja, jag ar lite sur nu men jag ska fran och med nu forbli positiv.
Lat se.
Vi har tagit oss genom Missouri den har veckan, klimatet har varit helt okej, som i sverige. Det gar att sova i talt pa natten vill saga. Vi visste att det skulle bli bergigt och mycket kullar har och redan forsta dagen fick vi svar pa tal, Vilken bergochdal-bana! upp och ner, upp och ner konstant. Lagom svettiga efter forsta dagen kom vi fram till ett litet samhalle vi namn Everton, vi visste att det skulle finnas nagon slags boende dar man kunde fa talta utanfor. Val framme en bra bit in i skogen lag ett palats, vi tankte "Wow, dyyyyrt" och fragade om vi bara kunde slanga upp taltet utanfor istallet. Gubben som hade hand om stallet rynkade pa nasan och ville anda att vi skulle ta oss en titt innanfor vaggarna innan vi bestamde oss. Sagt och gjort, Det var en jaktstuga i varldsklass storre an huset hemma, dar fanns mobelgrupp i skinn, kabelteve, fri tillgang till kylskap och kok. bekvama sangar, grill, allt gott man kan tanka sig. En riktig lyxsvit som skulle kostat skjortan om vi inte hade vart cyklister. Men vi betalade endast 20 dollar skallen, helt sjukt. Generost! Sa vi tillbringade kvallen i lyx och levde livet. Harligt, ibland ar det fordelaktigt att vara cyklist! Dagen efter taltade vi i en nationalpark bredvid en flod, klart vatten, grundt, och valdigt varmt. Det var extremt vackert och vi madde prima.
Annat denna vecka ar att vi har stott pa en del hundar, Hundarna ar vanligtvis inte fastkopplade har. Utan direkt dom far syn pa ett par cyklisten sa borjar dom genast kuta mot en och skalla.
En byracka borjade bita i mina vaskor, da lackade jag ur och sparka till han i farten, Sa ska dom tas! Vilddjur, vaga bara rora mina vaskor! Och vad vi hort sa ska det krylla av losa hundar i Kentucky, manga cyklister vi mott som kommit fran motsatt hall har kopt vattenpistoler, visselpipor och till och med pepparsprej for att skydda sig mot hundarna. En kille hade haft tio stycken runt sig pa samma gang medans han cyklade. Galet, vi far se hur det blir.
Sa nu har vi Kentucky och Virginia kvar, Inte langt! Man tanker bara mer och mer pa malet, om tre veckor ar vi dar men det kanns som en hel evighet kvar. Man far ta en dag i taget och halla ut. For man borjar trottna pa det har nu, visst det ar fint har och vi mar bra men man vill bara bort ifran det. Det ar svart att leva i nuet nar man har ett utstakat mal. Nar man ar pa resande fot blir det latt att man borjar langta bort, For det finns inget att halla fast vid, inget sakerhet, inget stabilt. Bara den dar cykeln som man maste ha i ogonvran 24h om dygnet.
Men nu har vi kommit sahar langt och det ar klart vi fixar resten ocksa! Det marks pa mina cylbyxor som vid det har laget ar rejalt slitna, pa sina stallen ar det endast ett lovtunnt lager tyg som haller ihop byxorna. Sa jag har faktiskt lagat dom tva ganger den har veckan, med nal och trad. Egenskaper jag larde in for tio ar sedan men som jag inte har behovt anvanda forrens nu. Ibalnd tar det tid innan man far anvandning av sina kunskaper. Fascinerande.
Och Tack alla for gratulationerna! Det varmer, vi bodde pa motell och at asiatisk buffe, vi tog det ratt lungt den dagen, vi korde bara nio mil ;)
Ha det bast!
/Phil och John
Annu en delstat ar till ando och vi har till slut natt Illinois, Carbondale narmare bestammt. En stad med mycket bilar och vagar. Det finns inga manniskor har, det finns bara bilar, manniskorna aker bara bil bil bil bilb ilb ilbilbiblib. Jag har fullstandigt trottnat pa amerikanens bilakande och fullstandig brist pa respekt mot cyklister och fotgangare. Det finns inte ens trottoarer inne i stan, for dom behovs inte. Ingen anvander dom ju anda. Istallet far man ga genom parkeringar och plantage for att komma dit man ska. Igar nar vi skulle till Walmart tvars over gatan tog det typ en kvart. Jag borjar hysa mer och mer agg mot det har landet. Ja, jag ar lite sur nu men jag ska fran och med nu forbli positiv.
Lat se.
Vi har tagit oss genom Missouri den har veckan, klimatet har varit helt okej, som i sverige. Det gar att sova i talt pa natten vill saga. Vi visste att det skulle bli bergigt och mycket kullar har och redan forsta dagen fick vi svar pa tal, Vilken bergochdal-bana! upp och ner, upp och ner konstant. Lagom svettiga efter forsta dagen kom vi fram till ett litet samhalle vi namn Everton, vi visste att det skulle finnas nagon slags boende dar man kunde fa talta utanfor. Val framme en bra bit in i skogen lag ett palats, vi tankte "Wow, dyyyyrt" och fragade om vi bara kunde slanga upp taltet utanfor istallet. Gubben som hade hand om stallet rynkade pa nasan och ville anda att vi skulle ta oss en titt innanfor vaggarna innan vi bestamde oss. Sagt och gjort, Det var en jaktstuga i varldsklass storre an huset hemma, dar fanns mobelgrupp i skinn, kabelteve, fri tillgang till kylskap och kok. bekvama sangar, grill, allt gott man kan tanka sig. En riktig lyxsvit som skulle kostat skjortan om vi inte hade vart cyklister. Men vi betalade endast 20 dollar skallen, helt sjukt. Generost! Sa vi tillbringade kvallen i lyx och levde livet. Harligt, ibland ar det fordelaktigt att vara cyklist! Dagen efter taltade vi i en nationalpark bredvid en flod, klart vatten, grundt, och valdigt varmt. Det var extremt vackert och vi madde prima.
Annat denna vecka ar att vi har stott pa en del hundar, Hundarna ar vanligtvis inte fastkopplade har. Utan direkt dom far syn pa ett par cyklisten sa borjar dom genast kuta mot en och skalla.
En byracka borjade bita i mina vaskor, da lackade jag ur och sparka till han i farten, Sa ska dom tas! Vilddjur, vaga bara rora mina vaskor! Och vad vi hort sa ska det krylla av losa hundar i Kentucky, manga cyklister vi mott som kommit fran motsatt hall har kopt vattenpistoler, visselpipor och till och med pepparsprej for att skydda sig mot hundarna. En kille hade haft tio stycken runt sig pa samma gang medans han cyklade. Galet, vi far se hur det blir.
Sa nu har vi Kentucky och Virginia kvar, Inte langt! Man tanker bara mer och mer pa malet, om tre veckor ar vi dar men det kanns som en hel evighet kvar. Man far ta en dag i taget och halla ut. For man borjar trottna pa det har nu, visst det ar fint har och vi mar bra men man vill bara bort ifran det. Det ar svart att leva i nuet nar man har ett utstakat mal. Nar man ar pa resande fot blir det latt att man borjar langta bort, For det finns inget att halla fast vid, inget sakerhet, inget stabilt. Bara den dar cykeln som man maste ha i ogonvran 24h om dygnet.
Men nu har vi kommit sahar langt och det ar klart vi fixar resten ocksa! Det marks pa mina cylbyxor som vid det har laget ar rejalt slitna, pa sina stallen ar det endast ett lovtunnt lager tyg som haller ihop byxorna. Sa jag har faktiskt lagat dom tva ganger den har veckan, med nal och trad. Egenskaper jag larde in for tio ar sedan men som jag inte har behovt anvanda forrens nu. Ibalnd tar det tid innan man far anvandning av sina kunskaper. Fascinerande.
Och Tack alla for gratulationerna! Det varmer, vi bodde pa motell och at asiatisk buffe, vi tog det ratt lungt den dagen, vi korde bara nio mil ;)
Ha det bast!
/Phil och John
fredag 25 juni 2010
Kansas - Dust In The Wind
Eller kanske 'dust in the headwind' eller rent av 'dust in the f*#^ing wind'. Naval.
Till att borja med ber vi om ursakt for att vi inte har skrivit pa bloggen pa lange. Vi befinner oss i Pittsburg I Kansas, precis pa gransen till Missouri. Vi har valt att placera en valbehovlig vilodag har. Sitter pa ett bibliotek och blippar just nu.
Veckan som har gatt har varit mycket ambivalent. Vi for fran Pueblo i Colorado och hade en helt underbar medvind i ett plattare landdskap an havet. Bara akrar akrar och bokstavligen kurvlost. Avverkade hela 50 mil pa tre dagar dar i borjan, sen vande vinden och vi hade nagra dagar med fruktansvart tuff motvind. Vinden har varit ett stort problem men vi har upptackt fler saker som gor saker och ting problemfyllt. Hettan, med luftfuktigheter pa nastan 100% och dagar med 100 fahrenheitgrader (vet inte vad det blir i celsius). Det paminner om Tanzania bara det att det ar inte kallt pa natten har som det ar dar. Vi har legat och mest vantat ut natterna da det ar for varmt for att sova. Hade det inte varit for myggen sa hade vi sovit utan talt. Campingplatserna ar fa och det ar svart att hitta bra platser att sova pa. Vi har spontansovit en del pa motel den senaste tiden aven om det svider i planboken litegrann.
Det bra ar att manniskorna i Kansas har varit de absolut trevligaste av de stater vi har varit i. De flesta hejar och ar glada och i forrgar sa fick vi sova i ett forsamlingshem med AC och vi fick ta vad vi ville i kylskapen. Lite senare kom ett par andra killar (Kieth & Steve) som cyklade bort fran oljebaltet i Louisiana som underholl oss val. Ena killen jobbade pa cykelaffar och bada var vegetariener. Snacka om sammantraffande, vi hade mycket kul att prata om. Det ar manga langfardscyklister som passerar oss nu, vi har stott pa 40-50 stycken och det ar alltid kul att dela erfarenheter.
En sak som slar mig ofta ar hur trasigt USA ar, for manga gangar har vi cyklat igenom spokstader dar allt bara forfaller och vaxer igen. Man ser massor med affarer som star tomma och de enda som bor kvar ar gamlingar. De unga aker val till storstader och forsoker fa jobb antar jag. En annan sak som jag tanker pa hela tiden ar hur mycket bil amerika aker. Ar det mer an fem meter att ga da tar man bilen, finns inga cykelbanor eller gedigna trottoarer. Alla affarer har drive in och allt ar anpassat for bil. Gar man runt i en stad sa ser man kanske ett par andra manniskor som gar eller cyklar, fyllon och uteliggare. Heeeeeeeellt otroligt. Jag ogillade bilar nar jag lamnade Sverige. Nu hatar jag bilismen mer an nagot annat. Fraga Philip:)
Nu har vi iaf cyklat 380 mil och vi har snittat varje dag drygt 100km. Vi har blivit lite battre pa att ata. Tro inte att vi kommer hem som muskelberg nu, utan snarare som Robinson-Jerker. Jag blev utskrattad pa en liten lunchresaurang i Colorado nar jag sa att jag inte at kott. Gor fortfarande inte det och hoppas slippa det. Skitasvart att hitta mat som inte innehaller kott . Men det har gatt hittills. Nar vi cyklar sa ar det bara att diciplinera sig och det basta ar att hitta nagon trallvanlig lat som man kan nynna pa och gnissla tander till under dagen. Sen nar man har nynnat den ett par hundra ganger da flikar det in nagon annan lat som man fortsatter pa. Kan vara allt mojligt men det blir automatiskt nagot med svenskt ursprung.
Senaste dagarna har det varit Kleerup - with every heartbeat, Kent - Columbus och The Knife - Rock classics for att namna nagra.
Nu ser vi fram emot ett bergigt och varmt Missouri och hoppas pa moln och medvind:)
Kram. Johan. & Bror
Till att borja med ber vi om ursakt for att vi inte har skrivit pa bloggen pa lange. Vi befinner oss i Pittsburg I Kansas, precis pa gransen till Missouri. Vi har valt att placera en valbehovlig vilodag har. Sitter pa ett bibliotek och blippar just nu.
Veckan som har gatt har varit mycket ambivalent. Vi for fran Pueblo i Colorado och hade en helt underbar medvind i ett plattare landdskap an havet. Bara akrar akrar och bokstavligen kurvlost. Avverkade hela 50 mil pa tre dagar dar i borjan, sen vande vinden och vi hade nagra dagar med fruktansvart tuff motvind. Vinden har varit ett stort problem men vi har upptackt fler saker som gor saker och ting problemfyllt. Hettan, med luftfuktigheter pa nastan 100% och dagar med 100 fahrenheitgrader (vet inte vad det blir i celsius). Det paminner om Tanzania bara det att det ar inte kallt pa natten har som det ar dar. Vi har legat och mest vantat ut natterna da det ar for varmt for att sova. Hade det inte varit for myggen sa hade vi sovit utan talt. Campingplatserna ar fa och det ar svart att hitta bra platser att sova pa. Vi har spontansovit en del pa motel den senaste tiden aven om det svider i planboken litegrann.
Det bra ar att manniskorna i Kansas har varit de absolut trevligaste av de stater vi har varit i. De flesta hejar och ar glada och i forrgar sa fick vi sova i ett forsamlingshem med AC och vi fick ta vad vi ville i kylskapen. Lite senare kom ett par andra killar (Kieth & Steve) som cyklade bort fran oljebaltet i Louisiana som underholl oss val. Ena killen jobbade pa cykelaffar och bada var vegetariener. Snacka om sammantraffande, vi hade mycket kul att prata om. Det ar manga langfardscyklister som passerar oss nu, vi har stott pa 40-50 stycken och det ar alltid kul att dela erfarenheter.
En sak som slar mig ofta ar hur trasigt USA ar, for manga gangar har vi cyklat igenom spokstader dar allt bara forfaller och vaxer igen. Man ser massor med affarer som star tomma och de enda som bor kvar ar gamlingar. De unga aker val till storstader och forsoker fa jobb antar jag. En annan sak som jag tanker pa hela tiden ar hur mycket bil amerika aker. Ar det mer an fem meter att ga da tar man bilen, finns inga cykelbanor eller gedigna trottoarer. Alla affarer har drive in och allt ar anpassat for bil. Gar man runt i en stad sa ser man kanske ett par andra manniskor som gar eller cyklar, fyllon och uteliggare. Heeeeeeeellt otroligt. Jag ogillade bilar nar jag lamnade Sverige. Nu hatar jag bilismen mer an nagot annat. Fraga Philip:)
Nu har vi iaf cyklat 380 mil och vi har snittat varje dag drygt 100km. Vi har blivit lite battre pa att ata. Tro inte att vi kommer hem som muskelberg nu, utan snarare som Robinson-Jerker. Jag blev utskrattad pa en liten lunchresaurang i Colorado nar jag sa att jag inte at kott. Gor fortfarande inte det och hoppas slippa det. Skitasvart att hitta mat som inte innehaller kott . Men det har gatt hittills. Nar vi cyklar sa ar det bara att diciplinera sig och det basta ar att hitta nagon trallvanlig lat som man kan nynna pa och gnissla tander till under dagen. Sen nar man har nynnat den ett par hundra ganger da flikar det in nagon annan lat som man fortsatter pa. Kan vara allt mojligt men det blir automatiskt nagot med svenskt ursprung.
Senaste dagarna har det varit Kleerup - with every heartbeat, Kent - Columbus och The Knife - Rock classics for att namna nagra.
Nu ser vi fram emot ett bergigt och varmt Missouri och hoppas pa moln och medvind:)
Kram. Johan. & Bror
tisdag 15 juni 2010
Vote for Pueblo
Antligen kan vi nu dunka oss i ryggen efter att ha natt ett stort delmal. Pueblo i Colorado. Ingen kan nu ta ifran oss att vi har cyklat hela Western Express. For er som inte vet sa ar det en speciell cykelrutt som gar genom de torraste och bergigaste staterna i USA. Efter detta sa fortsatter vi pa Transamerican Trail. Men forst ska vi vila vara knan efter att ha cyklat pa ganska mycket sen Cedar City i Utah. Hela Utah var valdigt varmt och torrt och vi drack som regel mer an sex liter vatska om dagen. Det var mycket upp och ner, saledes ocksa i Colorado. Vi har trampat upp for ett par riktigt hoga berg senast igar var vi uppe pa 3447 moh. Berg i all ara, det ar nagot man kan vanja sig med....motvinden! Den har demoniska motvinden har hemsokt oss genom hela Colorado och mestadelen av Utah med undantag for en dag i Escalante. I forrgar cyklade vi 13 mil i full "thunderstorm" motvind....applader. Tack, tack sa mycket. Jag trodde inte heller att det var genomforbart. Forstar fortfarande inte hur vi gjorde. Vi snackar grenar och saker i luften. Nu har vi som sagt korsat de varsta bergen och nu vantar ett platt Kansas och lat vid Guuuuuuud det vara vindar i ratt riktning. Vi har efter ett misslyckat forsok att hitta ett Best Western hotell, nu tagit in pa ett lite billigare men anda ganska trevligt motell. Precis som i filmer sa parkerar man en meter fran dorren. Vi har fyllt vara magar med japansk mat och tackt vara knan med tiger balsam sen dunkar vi vara ryggar en extra gang. Detta ar livet:)
Vi har tack vare tidningar och roster hort om ett stort gang forna soldater med krigsskador som cyklar samma vag som oss, de ligger tre dagar efter nu och kommer nog att komma ifatt oss nagonstans i Kansas. Det vore riktig kul med lite sallskap sen Ashton och Jesse lamnade oss i Cedar city for att ta bussen till dar vi ar nu i Pueblo. Lite lamt men de hade en annan deadline.
Maste dra upp en anekdot om en gang i Utah vid en sjo som heter Lake Panguitch for en vecka sen lite drygt. Det borjade smattra i utrustningen. Nagot i luften. Helt plotsligt svart i luften. Helt slut i benen men det var bara att trampa pa och inte andas. En mutantmyggattack utan dess like. Myggor stora som .. sa har (haller handerna tre decimeter fran varandra i luften). Numen seriost skitstora myggor som fullkomligt tackte lufthalen i hjalmen och fick faste overallt i kladerna. Kautokeino sommaren 2009, Elias du var dar. Du vet hur det var. Tankt dig det fast fem ganger varre. Helt sjuuukt. Vi trampade pa nagra kilometer sen gick det over och precis da far philip punka. Hade han fatt punkan mitt bland myggen sa hade hela hans blodarsenal varit utspridd i tusentals amerikanska myggors magar just nu. Lite tur i oturen kan man saga.
Punkastallningen star 5-3 till Philip.
Seeya. Johan.
Vi har tack vare tidningar och roster hort om ett stort gang forna soldater med krigsskador som cyklar samma vag som oss, de ligger tre dagar efter nu och kommer nog att komma ifatt oss nagonstans i Kansas. Det vore riktig kul med lite sallskap sen Ashton och Jesse lamnade oss i Cedar city for att ta bussen till dar vi ar nu i Pueblo. Lite lamt men de hade en annan deadline.
Maste dra upp en anekdot om en gang i Utah vid en sjo som heter Lake Panguitch for en vecka sen lite drygt. Det borjade smattra i utrustningen. Nagot i luften. Helt plotsligt svart i luften. Helt slut i benen men det var bara att trampa pa och inte andas. En mutantmyggattack utan dess like. Myggor stora som .. sa har (haller handerna tre decimeter fran varandra i luften). Numen seriost skitstora myggor som fullkomligt tackte lufthalen i hjalmen och fick faste overallt i kladerna. Kautokeino sommaren 2009, Elias du var dar. Du vet hur det var. Tankt dig det fast fem ganger varre. Helt sjuuukt. Vi trampade pa nagra kilometer sen gick det over och precis da far philip punka. Hade han fatt punkan mitt bland myggen sa hade hela hans blodarsenal varit utspridd i tusentals amerikanska myggors magar just nu. Lite tur i oturen kan man saga.
Punkastallningen star 5-3 till Philip.
Seeya. Johan.
torsdag 10 juni 2010
Miraklet pa Sol-Cycles
Nu vet jag inte riktigt vad Philip just skrev, men det var nagot om vrede. Sa Ok, javisst ga du dar hemma och tyck att jag ar barnslig som blir arg over nagot sa naivt som en punka. MEN, lat mig forklara. Vi har blivit varse bade extrem motvind och medvind. Den ena da det slutar blasa i ryggen forst nar man ligger i 40 blas, den andra nar man far trampa pa lattaste vaxeln i nerforsbacke och det med nappe gar precis sa fort att det fysiskt mojligt gar att halla balansen. Idag var det motvind, inte extrem sadann men anda motvind, efter att ha cyklat 8 mil sa blir det punka bak av naturliga skal eftersom att jag lyckades kora pa en vass sten. Ok bra, det ar lugnt sa, forsta punkan pa hela resan sa det ar sant man far ta. Efter att ha cyklat 13 mil, och nu borjar det ga uppfor. Lattaste vaxeln i, solen den branner ungefar lika mycket som det gor vid lunchtid i Dar es Salaam. Plotsligt punka pa framdacket, och nu borjar jag bli arg och hungrig. Ner i diket och laga. Slangarna pa vag att ta slut. Ingen cykelaffar i narheten precis. Ber en bon att vi ska komma fram. 1 mil kvar. Inom fem minuter punka pa bakdacket.
Jag dog dar, bade fysiskt och psykiskt. Philip kunde inget annat an att skratta aven om han inte vagade visa det. For jag var en mordarmaskin. Har inte varit sa har arg sen alla problem med min forra bil, da jag kastade mobilen allt vad jag hade i golvet. Darrandes av vrede (som satt kvar langt efter) och med en vilopuls pa 130 fipplandes och tappandes med saker och tillslut fick jag ihop det mitt i allt. Inget vatten kvar. Torstar ihjal. Pa tok for sent. Forsta tanke, maste fa tag i fler extraslangar. Skit. Vi kom fram till malet till slut iaf.
"Is there anything you need?" Vanlig rost fran en kille som lastar grejer ur en bil pa huvudgatan. En cykelaffar vore bra sager jag och han svarar att han snart kommer att vara pa plats. Jaha pa plats, varda? Pa cykelaffaren svarar han. "Im the guy who owns the place" Brett leende.
Det finns en cykelaffar och han har precis det jag ska ha. Cykelpersonal alltsa, ogonen taras:)
Utanfor kommer en hippiegubbe och bjuder pa energikaka, energidryck och iskallt vatten fran en kalla uppe i bergen. Han tycker att vara cyklar ar fina och tunga sen lyckar han oss till.
Visste inte om jag trodde pa bonesvar, men det dar var banne mig ett sadant rakt upp och ner.
Det ar sant har som gor Amerika. Och aven om vissa dagar ar skit sa har jag aldrig ens narmat mig nagon tanke pa att ge upp. Vi ar har och vi alskar det vi gor. Imorgon ska vi upp pa 3000 meters hojd och supa i oss lite tunn luft. Snart i Pueblo! Yiiiihaaaa!
Johan.
Obs las aven philips inlagg nedan som skrevs nyss.
Jag dog dar, bade fysiskt och psykiskt. Philip kunde inget annat an att skratta aven om han inte vagade visa det. For jag var en mordarmaskin. Har inte varit sa har arg sen alla problem med min forra bil, da jag kastade mobilen allt vad jag hade i golvet. Darrandes av vrede (som satt kvar langt efter) och med en vilopuls pa 130 fipplandes och tappandes med saker och tillslut fick jag ihop det mitt i allt. Inget vatten kvar. Torstar ihjal. Pa tok for sent. Forsta tanke, maste fa tag i fler extraslangar. Skit. Vi kom fram till malet till slut iaf.
"Is there anything you need?" Vanlig rost fran en kille som lastar grejer ur en bil pa huvudgatan. En cykelaffar vore bra sager jag och han svarar att han snart kommer att vara pa plats. Jaha pa plats, varda? Pa cykelaffaren svarar han. "Im the guy who owns the place" Brett leende.
Det finns en cykelaffar och han har precis det jag ska ha. Cykelpersonal alltsa, ogonen taras:)
Utanfor kommer en hippiegubbe och bjuder pa energikaka, energidryck och iskallt vatten fran en kalla uppe i bergen. Han tycker att vara cyklar ar fina och tunga sen lyckar han oss till.
Visste inte om jag trodde pa bonesvar, men det dar var banne mig ett sadant rakt upp och ner.
Det ar sant har som gor Amerika. Och aven om vissa dagar ar skit sa har jag aldrig ens narmat mig nagon tanke pa att ge upp. Vi ar har och vi alskar det vi gor. Imorgon ska vi upp pa 3000 meters hojd och supa i oss lite tunn luft. Snart i Pueblo! Yiiiihaaaa!
Johan.
Obs las aven philips inlagg nedan som skrevs nyss.
"Men vem ar det som har lagt ut taggar pa vagen?!"
Sitter i Dolores, Colorado och avnjuter att vi antligen har lamnat Utah bakom oss och att dagens runda ar till anda. 15 mil vart det idag, platt var det, och "sidvindigt"
Idag gick det for min del (philip) bra for en gangs skull, de senaste dagarnas glodande sol har stekt mig rejalt och det ar svart att halla fokus pa trampandet nar man ar lika blot av svett som en skurtrasa, det rinner over hela kroppen, forsar ner ifran ryggen och solkramen foljer med i den aldrig sinande strommen vilket gor att man behover kladda in sig i det dar flera ggr om dagen. Ja, varmt ar det minsann men nu hoppas vi pa en aningens svalare klimat, vi sitter namligen precis nedanfor dar klippiga bergen borjar, The Rockys som man sager har. Och jag ser fram emot det, oerhort mycket. For har man val tagit sig over dessa berg sa ar det inte sa mycket berg kvar att ta sig over. I kansas och resten av staterna efter colorado sa ska det enligt kartan vara helt platt (undantag appacherna) och det gillas starkt, bara att satta segel och glida in i Washington ;) Nejda, sa latt kanske det inte ar men vi gillar tanken pa plan mark.
Sa imorrn borjar klattringen, vi beraknas vara framme i Pueblo den 17 Juni. Pueblo ligger precis efter bergsskedjan och darefter blir det som sagt platt. Vi har det som mal iaf, 17 Juni i Pueblo, da ska vi lyxa med hotell, treratters och biobesok. Vilodag alltsa. Men det ar ett tag dit och innan dess blir det till att kampa, nar det ar raiktigt brandt och man ar riktigt slut brukar hastigheten ibland ligga pa 3-4 mph, vilken ar ooerhort sakta. Och det ar nog darikring vi kommer ligga i en vecka nu. (Annars ar hastighetsrekordet 45 mph vilket motsvarar typ 70 kmh eler natt, da haller man hart i styret och tanker: ramlar jag nu sa dor jag :)
Men det ar inte svart att bli peppad har i staterna, massor med bilister och motorcyklister brukar vinka och ge tummen upp, Otroligt energigivande och tacksamt. Jag vet inte hur manga "Oh wow, awesome! Good luck guys!" vi har fatt nar vi berattar om var resa. Fast manga tycker nog vi ar lite konstiga ocksa, sarskillt pensionarerna som brukar tappa hakan och snabbt avlagsna sig ifran platsen nar dom inser att man ar av helt annat virke. Tyvarr finns det vissa motorcykeltontar som sitter dar pa sina feta hojar och ger en fingret nar de susar forbi. Patetiskt, 50ariga gubbar som fortfarande vill halla rebellen i sig vid liv samtidigt som dom haller pa att tappa haret. Skrattretande helt enkelt.
Angaende min kroppsliga hygien och form sa kan jag saga att vaderna borjar sa smatt ta en ny skepnad, muskler. mmm. Annars ar jag ur funktion rent estetiskt sett, small som en pinne, ful frisyr, och jooooooooordens bonnbranna, vi pratar dag och natt har, brun pa armarna, kritvit pa axlarna, sen sa har jag bara linnen att anvanda nar jag inte cyklar, typiskt. Jag ser annorlunda ut redan efter tre veckor. Och vanta bara tills jag kommer hem.
Hursomhelst sas kan man sumera dagen foljande: Medans det for mig flot pa friktionsfritt sa var det raka motsatsen for Johan. Han hade det tufft idag pojken, tre punkteringar inom loppet av bara nagra timmar. Efter den tredje nar vi bara var nagra miles ifran campingen sa vart han ursinnig, ur balans, havererade mentalt, han skakade av ilska sadar som bara johan kan. Det vart for mycket for honom. Visst har jag tidigare hort johan bli sa arg pa resan att han nastan pa allvar forsokte overtyga mig om att tynglagen maste ha andrats men det var ingenting mot vad idag. Darav titeln, taggar pa vagen, ja vem har lagt dom dar? Jag fick forsoka muntra upp honom med glass och jordgubbar, fungerade lite grann tror jag, for nu ar han inte arg langre.
Ibland saknar man tryggheten darhemma, en riktig sang, rena klader och den svenska matens briljans. (Har smakar all mat godis) Men det galler da att fokusera pa det lilla har i livet som man mar bra av och se fram emot dagen vi rullar in i Washinton. For vissa dagar ar bara skit det kan jag inte forneka.
Whey!
/Philip
PS. Tveka inte att kommentera, det ar jattekul att lasa!
Idag gick det for min del (philip) bra for en gangs skull, de senaste dagarnas glodande sol har stekt mig rejalt och det ar svart att halla fokus pa trampandet nar man ar lika blot av svett som en skurtrasa, det rinner over hela kroppen, forsar ner ifran ryggen och solkramen foljer med i den aldrig sinande strommen vilket gor att man behover kladda in sig i det dar flera ggr om dagen. Ja, varmt ar det minsann men nu hoppas vi pa en aningens svalare klimat, vi sitter namligen precis nedanfor dar klippiga bergen borjar, The Rockys som man sager har. Och jag ser fram emot det, oerhort mycket. For har man val tagit sig over dessa berg sa ar det inte sa mycket berg kvar att ta sig over. I kansas och resten av staterna efter colorado sa ska det enligt kartan vara helt platt (undantag appacherna) och det gillas starkt, bara att satta segel och glida in i Washington ;) Nejda, sa latt kanske det inte ar men vi gillar tanken pa plan mark.
Sa imorrn borjar klattringen, vi beraknas vara framme i Pueblo den 17 Juni. Pueblo ligger precis efter bergsskedjan och darefter blir det som sagt platt. Vi har det som mal iaf, 17 Juni i Pueblo, da ska vi lyxa med hotell, treratters och biobesok. Vilodag alltsa. Men det ar ett tag dit och innan dess blir det till att kampa, nar det ar raiktigt brandt och man ar riktigt slut brukar hastigheten ibland ligga pa 3-4 mph, vilken ar ooerhort sakta. Och det ar nog darikring vi kommer ligga i en vecka nu. (Annars ar hastighetsrekordet 45 mph vilket motsvarar typ 70 kmh eler natt, da haller man hart i styret och tanker: ramlar jag nu sa dor jag :)
Men det ar inte svart att bli peppad har i staterna, massor med bilister och motorcyklister brukar vinka och ge tummen upp, Otroligt energigivande och tacksamt. Jag vet inte hur manga "Oh wow, awesome! Good luck guys!" vi har fatt nar vi berattar om var resa. Fast manga tycker nog vi ar lite konstiga ocksa, sarskillt pensionarerna som brukar tappa hakan och snabbt avlagsna sig ifran platsen nar dom inser att man ar av helt annat virke. Tyvarr finns det vissa motorcykeltontar som sitter dar pa sina feta hojar och ger en fingret nar de susar forbi. Patetiskt, 50ariga gubbar som fortfarande vill halla rebellen i sig vid liv samtidigt som dom haller pa att tappa haret. Skrattretande helt enkelt.
Angaende min kroppsliga hygien och form sa kan jag saga att vaderna borjar sa smatt ta en ny skepnad, muskler. mmm. Annars ar jag ur funktion rent estetiskt sett, small som en pinne, ful frisyr, och jooooooooordens bonnbranna, vi pratar dag och natt har, brun pa armarna, kritvit pa axlarna, sen sa har jag bara linnen att anvanda nar jag inte cyklar, typiskt. Jag ser annorlunda ut redan efter tre veckor. Och vanta bara tills jag kommer hem.
Hursomhelst sas kan man sumera dagen foljande: Medans det for mig flot pa friktionsfritt sa var det raka motsatsen for Johan. Han hade det tufft idag pojken, tre punkteringar inom loppet av bara nagra timmar. Efter den tredje nar vi bara var nagra miles ifran campingen sa vart han ursinnig, ur balans, havererade mentalt, han skakade av ilska sadar som bara johan kan. Det vart for mycket for honom. Visst har jag tidigare hort johan bli sa arg pa resan att han nastan pa allvar forsokte overtyga mig om att tynglagen maste ha andrats men det var ingenting mot vad idag. Darav titeln, taggar pa vagen, ja vem har lagt dom dar? Jag fick forsoka muntra upp honom med glass och jordgubbar, fungerade lite grann tror jag, for nu ar han inte arg langre.
Ibland saknar man tryggheten darhemma, en riktig sang, rena klader och den svenska matens briljans. (Har smakar all mat godis) Men det galler da att fokusera pa det lilla har i livet som man mar bra av och se fram emot dagen vi rullar in i Washinton. For vissa dagar ar bara skit det kan jag inte forneka.
Whey!
/Philip
PS. Tveka inte att kommentera, det ar jattekul att lasa!
söndag 6 juni 2010
Bilder!
Utah, ett berg pa 10000 feet som vi akte upp for idag. vansinnigt jobbigt, tog hela dagen. (Notera att bilderna inte ar i kronologisk ordning)
Rakstrackor utan dess like i Utah och Nevada
Punka i Nevada, Johan blir apsur nar man ropar PUNKA! 4-0 till mig i punkteringar
Forsta cykeldagen i kalifornien, ballt med peacocks tanker man innan man inser att dom skriker likt tuppar hela natten utanfor taltet.
San Francisco
Igar, Utah. Bryce Canyon. Dar fanns tillochmed en cykelbana!!!
Vara vanner Ashton och Jesse visar upp veckans skord i bonnbranna. Akte med dom i en vecka. Helfina killar.
Nevada helt enkelt
Carson pass i Kalifornien, efter tre dagar med uppforsbacke sa vart det til slut nerfor. mumma!onsdag 2 juni 2010
komplt..
En liten komplettering till Philip nyligen publicerade inlagg.
Vi har skrivit mycket om hur tungt det har gatt. En vilodag var precis vad vi behovde. Vi har skaffat lite nya dack och slangar och sant. Det finns saker som ar bra med det har landet ocksa. En kvall nar vi anlande Fallon i Nevada sa kom det fram en dam till oss och fragade vart vi skulle. Sen tog modersinstinkten over och hon erbjod att vi skulle fa sova hemma pa deras grasmatta och duscha hemma hos dem. Vi tackade odmjukt nej da vi stallt in oss pa att bara sla upp taltet pa narmsta camping och sova. Hon fragade om vi hade mat och det hade vi. Nar vi kom dit sa drojde det inte lange forens hon kom med ett helt smorgasbord med mat och dryck som hon skankte oss. Antagligen sa tyckte hon att vi sag for smala ut far vart eget basta. Haha. Feta amerikaner finns det ju gott om iaf.
Nu sitter vi har i mormonernas hemstad och forsoker vila. Skont att det gar att sova nu nar varmen har kommit. Den kom som pa posten. Lipsylen och tigerbalsamet har metamorfoserats till flytande vatska:) Men imorgon ska vi upp pa nastan 11000 fot sa da far vi val tillbaka lite kyla igen.
Ok, det var val allt for nu.
Johan
Vilodagen
Idag far kroppen vila ut, vi har kort pa som oxar i fjorton dagar nu och hunnit avverka ca 150 mil. Det tar pa kroppen att sitta pa den dar sadeln hela dagarna och klattra upp for bergen med tung packning dagarna i anda. Sa idag passade vi pa att stanna i Cedar City, Utah och bara njuta av att slippa uppforsbackarna och motvinden och istallet fokusera helt pa varmen, duscharna, sotsakerna och en god bok i skuggan. Tyvarr lamnade vara vanner Ashton och Jesse oss imorse for att ta bussen over the rockys. Trakigt, dom var supertrevliga och trampade i ett bra tempo. Men dom saknade viljan, "den svenska moraviljan" som Johan skulle ha sagt, han namner Mora dagligen nar han stoter pa diverse foreteelser och saker som ar typiska for usa :)
Annars gar det sakta men sakert framat, motvinden har piskat oss i ansiktet dom tva senaste dagarna och det kanns drygt nar man far ligga pa laga vaxlar i nerforsbackarna for att komma nagonvart. Men beloningen kommer nar man runt kl 17-18 drar upp taltet och kryper ner i sovsacken tillsammans med en pocketbok och en macka med jordnotssmor (Vi ar inne pa var fjarde burk jordnotssmor) Det ar de sma detaljerna som gor det. Absolut.
Ungefarliga halltider en vanlig dag:
07.30 - Vakna, slanga i sig lite frulle och packa grejerna.
08.30 - Borja cykla
11.30 - Lunch
16.00 - Hitta Camping, sla upp talt, ata kvallsmat. Handla mat
20.00 - Sova
Sa ser det pa en hoft ut en vanlig dag i en langfardscyklist liv.
Wey!
/Philip
Annars gar det sakta men sakert framat, motvinden har piskat oss i ansiktet dom tva senaste dagarna och det kanns drygt nar man far ligga pa laga vaxlar i nerforsbackarna for att komma nagonvart. Men beloningen kommer nar man runt kl 17-18 drar upp taltet och kryper ner i sovsacken tillsammans med en pocketbok och en macka med jordnotssmor (Vi ar inne pa var fjarde burk jordnotssmor) Det ar de sma detaljerna som gor det. Absolut.
Ungefarliga halltider en vanlig dag:
07.30 - Vakna, slanga i sig lite frulle och packa grejerna.
08.30 - Borja cykla
11.30 - Lunch
16.00 - Hitta Camping, sla upp talt, ata kvallsmat. Handla mat
20.00 - Sova
Sa ser det pa en hoft ut en vanlig dag i en langfardscyklist liv.
Wey!
/Philip
lördag 29 maj 2010
Rakstrackorna smeker horisonten
Efter att ha vaknat upp skakandes i fosterstallning i taltet imorse sa upptackte vi snart att taltet mer liknade en igloo. Hemskt, taltet var tackt i sno och alla klader var fuktiga och kalla. En bra sak i allt elande var att vi hade vara kamrater ashton och jesse som hade sitt talt nagra meter bort som gjorde oss sallskap och gick igenom precis samma sak som vi fick gora. Dom ar riktigt hyvens killar de dar, dom ska till virginia ocksa. Uppgivenheten har tagit greppet om deras sinnen dock och de planerar att hyra en bil och kora over rocky mountains. Det har inte vi nagra planer pa. Nu sitter vi pa hotell och varmer upp oss infor imorgon da vi har en stracka pa 13 mil helt utan civilisation. Sa ar det har i bergen. Det tar pa var budget men det handlar snarare om overlevnad. Nu har vi duschat varmt och atit mexikanskt och kopt godis. Det ar saker som man kan uppskatta nagot sa sjukt nar allt annat bara ar blott kallt och aterigen kalllt. Vi har tvattat vara klader for forsta gangen nu ocksa. Yiiihaa!
Forsoker fa igang en telefon som vi har kopt men det ar knepigt med allt administrativt.
Hade sjuuuk medvind idag, skulle vi haft segel sa hade vi inte behovt trrampa, men vinden kan vara forradisk. I carson city kastade den oss av vagen. Sa det kan vara skit ocksa.
Kanns som att vi borjar komma nagonvart iaf och det kanns bra. Hoppas pa varme snart.
Philip och Johan.
Ps. Det ar sjukt svart att hitta datorer med usb saledes lika svart att visa bilder. Hoppas pa battre datorer i frfamtiden.
Pps, kartan funngerar inte, vi ar i Eureka!
Forsoker fa igang en telefon som vi har kopt men det ar knepigt med allt administrativt.
Hade sjuuuk medvind idag, skulle vi haft segel sa hade vi inte behovt trrampa, men vinden kan vara forradisk. I carson city kastade den oss av vagen. Sa det kan vara skit ocksa.
Kanns som att vi borjar komma nagonvart iaf och det kanns bra. Hoppas pa varme snart.
Philip och Johan.
Ps. Det ar sjukt svart att hitta datorer med usb saledes lika svart att visa bilder. Hoppas pa battre datorer i frfamtiden.
Pps, kartan funngerar inte, vi ar i Eureka!
tisdag 25 maj 2010
You are now in Nevada
Antligen har vi kommit over Carson Pass, vilket tog ungefar tre dagar mer an vad vi hade tankt oss. Det kandes lite som ett intradesprov till landet, och det var en stor lattnad. Nu sitter vi i Fallon i Nevada. Ligger lite efter inom tidsramen men forhoppningsvis sa gar det battre framover, snabbare iaf. Tillat mig beratta om Carson Pass, redan vid Folsom vid havsniva sa borjade det bli lite kyligt om natten. Sen nar vi kom upp pa tusen meters hojd da borjade det hagla lite emellanat, inget okynnest men lite latt och lagom. Pa 1700 meters hojd sa sag vi sno pa marken for forsta gangen, senare samma dag sa vrakte snon ner. Det har var samma dag som vi sov hos jack och connie. Dagen efter bestammde vi oss for att ta oss over kammen. Nar vi kom ut genom dorren pa morgonen sa stod det en plogbil pa tomgang och vantade. Det knastrade i snon nar vi gick och det var glashalt pa vagen. Ganska likt hur det var i vintras i eskilstuna. Vi var INTE forberedda pa detta kan jag saga. Vi har slitit som djur, hungrat som djur eftersom att alla matstallen ar "stangda for vintern" och frysit som hundar. Cykelhandskar och midvinter ar inte en bra kombo. Det var bara att slanga pa sig allt vi hade, flanellskjorta och hela koret. Vi kom over och nu sitter vi pa ett bibliotek i Nevada och ska forsoka leta reda pa en camping. Folk taltar inte i USA, folk bor i sina monster till husbussar och folk kor inte bil i USA, folk aker monstertrucks. Sedermara cyklar man inte alls i USA. Bara vi, tva svenska darar med sonderbranda nasor:)
Men nu mar vi bra, vi har Nevada framfor oss och det ska bli intressant att se vad det har att erbjuda forutom sand och sand.
Igar sov vi av naturliga skal i en liten timmerstuga pa vag nerfor carson pass, som var liiiiite for dyr for oss men ...eller det var tokdyrt men vi hade inget val. Nar det var var betalt sa fanns det inget annat att gora an att luta sig tillbaka, starta elden i kaminen och sitta och gunga i gungstolen ackompanjerat av en ljuvlig vy over bergen. Det var Sweeeeet! Och sangen som vi sov i!!! Tur att morgonen efter startade med nerforsbacke, annars hade vi nog stannat kvar i den sangen en bra stund framover.
Ibland sa kanner vi oss sarbara och ensammna, da tanker vi pa er dar hemma och sa mar vi battre.
Johan, Phille vaktar cyklarna utanfor men han halsar ocksa!
Men nu mar vi bra, vi har Nevada framfor oss och det ska bli intressant att se vad det har att erbjuda forutom sand och sand.
Igar sov vi av naturliga skal i en liten timmerstuga pa vag nerfor carson pass, som var liiiiite for dyr for oss men ...eller det var tokdyrt men vi hade inget val. Nar det var var betalt sa fanns det inget annat att gora an att luta sig tillbaka, starta elden i kaminen och sitta och gunga i gungstolen ackompanjerat av en ljuvlig vy over bergen. Det var Sweeeeet! Och sangen som vi sov i!!! Tur att morgonen efter startade med nerforsbacke, annars hade vi nog stannat kvar i den sangen en bra stund framover.
Ibland sa kanner vi oss sarbara och ensammna, da tanker vi pa er dar hemma och sa mar vi battre.
Johan, Phille vaktar cyklarna utanfor men han halsar ocksa!
söndag 23 maj 2010
I ett snoigt kalifornien
Sitter for tillfallet hemma hos Connie och Jack dar vi blivit hembjudna att overnatta pga sno och kyla langs uppmed berget vi ska upp for. Vi hann tre mil da vi stannade langs en vagkrog och skulle ata, det drojde tills vi sa att vi var fran sverige da alla anstallda sken upp darfor att de tar hand om en svensk utbytesstudent. Vi hade slut pa cash nastan, sa da stallde de upp och skjutsade oss en mil till en uttagsautomat, det borjade snoa och de ville inget annat an att vi inte skulle aka vidare uppfor berget. Sa nu sitter vi har mitt i gastvanligaste Californien och tittar pa nar det snoar. Forhoppningsvis sa lattar det till imorgon.
Nar vi kom hem till dem sa mottes vi av amerikas storsta agneta faltskog merchandise samling. Posters bocker skivor och till och med nagra av agnetas harstran inramade! Hur markligt som helst. I natt sover vi i varme igen efter en utmarkt natt hos vara vanner pa vingarden vi sov pa igar, det var huuur sweet som helst. Cyklingen blev lidande idag tyvarr men vi ska forsoka i basta mojliga man ta oss over Carson Pass imorgon. Det talas om snokaos och minusgrader.
Vi har ju forutsett att nevadaoken ska vara varm, men det talas om kyla aven dar.
Wish us luck!
Tyvarr ar det svart att ladda upp bilder nar samtliga stallen vi vart pa hittils har en slo uppkoppling, men ha talamod, det kommer.
Nar vi kom hem till dem sa mottes vi av amerikas storsta agneta faltskog merchandise samling. Posters bocker skivor och till och med nagra av agnetas harstran inramade! Hur markligt som helst. I natt sover vi i varme igen efter en utmarkt natt hos vara vanner pa vingarden vi sov pa igar, det var huuur sweet som helst. Cyklingen blev lidande idag tyvarr men vi ska forsoka i basta mojliga man ta oss over Carson Pass imorgon. Det talas om snokaos och minusgrader.
Vi har ju forutsett att nevadaoken ska vara varm, men det talas om kyla aven dar.
Wish us luck!
Tyvarr ar det svart att ladda upp bilder nar samtliga stallen vi vart pa hittils har en slo uppkoppling, men ha talamod, det kommer.
lördag 22 maj 2010
Kyligt varre.
Till att borja med: Vi lever. Har borjat pa vad som kan tankas bli ett ganska bra minne att luta sig tillbaka och tanka pa resten av livet. Har precis avslutat tredje dagens cykling och sitter pa en vingard uppe i bergen och har precis hort pa tv att det ska bli sno imorgon! Vi ska saga det att det generellt ar riktigt kallt i Californien. Heltackande klader ar det som galler och sa har jag defenitivt en for tunn sovsack. I natt sover vi pa vingarden i en jattemysig stuga som ar ungefar fem ganger dyrare an vad var budget tillater. Men alternativet var att fortsatta vidare till nasta camping tio mil bort. Skulle inte tro det.
Cyklingen har gatt overlag bra. Vi har lart oss sjuuuukt mycket om cykling i amerika redan och har mycket mer att lara. Har nastan hungrat ihjal, nastan frontkrockat en tempocyklist, men annars ar det mest bra vi haller tidsschemat och hittills sa har vi bara haft en punka.
Idag fredag sa har det vart uphill nastan precis hela dagen och sahar efterat sa kanns det rejalt mycket i laren och vaderna. Alla intryck som standigt matas in i skallen skapar nastan dagligen latt huvudvark.
Imorgon drar vi over Carson Pass ar tanken, ett berg pa 8800 fot dar det sags vara bedrovligt vackert och kallt. Sen ar det nerforsbacke till Nevada. Ser fram emot att ge mig in i varmen.
Johan o Philip.
Cyklingen har gatt overlag bra. Vi har lart oss sjuuuukt mycket om cykling i amerika redan och har mycket mer att lara. Har nastan hungrat ihjal, nastan frontkrockat en tempocyklist, men annars ar det mest bra vi haller tidsschemat och hittills sa har vi bara haft en punka.
Idag fredag sa har det vart uphill nastan precis hela dagen och sahar efterat sa kanns det rejalt mycket i laren och vaderna. Alla intryck som standigt matas in i skallen skapar nastan dagligen latt huvudvark.
Imorgon drar vi over Carson Pass ar tanken, ett berg pa 8800 fot dar det sags vara bedrovligt vackert och kallt. Sen ar det nerforsbacke till Nevada. Ser fram emot att ge mig in i varmen.
Johan o Philip.
onsdag 19 maj 2010
San of F
Hejsan allesammans. Efter ett kort avbrott sa ar vi ater pa banan igen och vi kan bara meddela att allt har gatt riktigt bra. Vi missade askmolnet och strejken med en harsman och cyklarna kom fram utan en skrama. Sen hittade vi en stor taxi som dar vi fick med all packning in till Downtown. Riktigt skont att allt gick sa bra. Sen att det ar kallare har en hemma det ar en annan femma. I solen ar det forvisso varmt, sa pass varmt att vi i vanlig ordning redan har brannt oss i pannan och nacken med eftervarande flagargaranti. Igar gjorde vi San Francisco, ca 2.5 mil promenad och jag tror ibland att vi har hamnat nagon annan stans an USA for det ar hur sweeet som helst. Asgrymma parker, atervinning overallt, alla har cykelhjalm, osv.
Idag borjar det riktiga aventyret, vi ska ata frulle nu (med jordnotssmor och nutella pa mackan) sen drar vi osterut mot Nevada sa det blir talt i natt forhoppningsvis. Lite nervost att cykla i centrala SF men det ska nog losa sig, det ar inte speciellt langt till farjan som tar oss over bukten. Kanns som att det kan droja ett tag tills nasta inlagg men vi mar bra och allt ar bra.
Vi ses.
Johan o Philip.
Idag borjar det riktiga aventyret, vi ska ata frulle nu (med jordnotssmor och nutella pa mackan) sen drar vi osterut mot Nevada sa det blir talt i natt forhoppningsvis. Lite nervost att cykla i centrala SF men det ska nog losa sig, det ar inte speciellt langt till farjan som tar oss over bukten. Kanns som att det kan droja ett tag tills nasta inlagg men vi mar bra och allt ar bra.
Vi ses.
Johan o Philip.
lördag 15 maj 2010
Vi ses!
Imorrn är det dags, då far vi!
Men det känns som att det började för längesen, man har snackat om det, förberett sig och inte minst haft det i tankarna i över ett halvår tillbaka. Bloggen har redan över elvahundra besök och vi har inte ens åkt. Det är rätt så hajpat med andra ord, åtminstone för oss själva. Men det är skönt att det finns folk som följer oss och tycker att det är kul det vi gör, ger vind i seglen liksom.
För det här kommer att bli skoj, jag bara vet det.
Hoppas det blir en fin sommar och mycket medvind!
Ha det så bra så hörs vi på andra sidan vattnet.
Wey!
/Philip
Men det känns som att det började för längesen, man har snackat om det, förberett sig och inte minst haft det i tankarna i över ett halvår tillbaka. Bloggen har redan över elvahundra besök och vi har inte ens åkt. Det är rätt så hajpat med andra ord, åtminstone för oss själva. Men det är skönt att det finns folk som följer oss och tycker att det är kul det vi gör, ger vind i seglen liksom.
För det här kommer att bli skoj, jag bara vet det.
Hoppas det blir en fin sommar och mycket medvind!
Ha det så bra så hörs vi på andra sidan vattnet.
Wey!
/Philip
Packat och klart.
Eskilstuna kuriren hörde av sig och önskade ett reportage, och så blev det. Kul med lite uppmärksamhet tänkte jag sen slog det mig att nu har pressen på att vi ska klara utmaningen ökat med ungefär sexhundra procent. Vilket kan kännas lite onödigt så därför vill jag ändå proklamera att vi genomför vår resa för vår egen skull och inte för att bevisa något för någon annan. Då var det sagt.Låt mig förklara hur det här känns. Jag har aldrig hoppat bungyjump, men jag kan föreställa mig hur det känns sekunden mellan att man tar steget från att hoppa till att hoppa. Ta den sekunden och sträck ut den på ett par dygn så att den blir riktigt lövtunn och där någonstans är vi. Inte direkt nervositet längre utan snarare ett stänk åt oro, men ändå inte för den är blandad med spänning och förväntan. Rätt ok ändå :)
I torsdags så packade vi våra cyklar. det gick bra, jag fick ett kilos övervikt så det blir att skicka sadeln i det andra bagaget. Hittade även som tur var ett par hockeytrunkar att lägga alla lösa cykelväskor i eftersom att man bara får ha en väska utöver cykelkartongen och handbagaget. Sen återstår bara frågan: kommer allt fram? Jag erinrar mig förra gången jag flög med British Airways, vi stressade som djur till flygplatsen i köpenhamn för att hinna med planet. Sen visade det sig att det var ordentligt försenat så vi fick kuta genom flygplatsen i London för att byta plan, vi hann precis men väskorna kom en vecka senare. Det gjorde inget då men den här gången är det ju bra om sakerna kommer fram i tid annars blir det träääligt! Om de nu kommer fram vill säga:)Vill passa på att rikta ett stort tack till våra vänner Danne och Nisse för svaren på alla frågor, och även önska dem lycka till på deras resa på cykel genom Europa i sommar. Ni är grymma!
Vi åker Söndag natt!!!
Johan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
